Scenrecensioner

Scummanifestet på Turteatern

Andrea Edwards läser och föreläser med suverän makt över både publiken och sina uttryck.
Andrea Edwards läser och föreläser med suverän makt över både publiken och sina uttryck. Foto: Jonas Jörneberg
Hårda ord blir lysande teater. Turteatern har hotats på grund av sin uppsättning av ”Scummanifestet”. Men det är riktigt stor konst, skriver Ingegärd Waaranperä. De som skräms av föreställningen borde våga gå och se den.
Scenrecension

Verk: Valerie Solanas

Plats: Turteatern i Kärrtorp

Regi: Erik Holmström

Scenografi: Erik Holmström

Medverkande: Andrea Edwards

Övers.: Sara Stridsberg

I föreställlningen förekommer ingen rök, inga blinkande lampor, ingen blir uppdragen på scenen, står det i programbladet. Teater brukar vilja provocera med sådant. Turteatern visar, och bevisar, att det räcker med ord.

Teatern har dödshotats för Andrea Edwards framförande av ”Scum­manifestet” från 1967. Manssamhällets talibaner skjuter från höften hellre än de ser föreställningen.

Synd, för det är lysande teater, stor konst. Om man är kvinna (vilket i grunden är vad det handlar om), ingenting alls att provoceras av. En ögontvätt, bara, som borde göras regelbundet. Total igenkänning, samtidigt totalt främmandegörande, så att det självklara blir synligt igen. Man kommer hem till ett hus som stått tomt över vintern, Andrea Edwards drar av möbelskynkena och visar att en stol är en stol.

Valerie Solanas (1936–88) var en elak, misshandlad och missbrukad flicka, högutbildad forskare, prostituerad, narkoman, som slog tillbaka med ett flammande, genialiskt angrepp på hela makthistorien bakom manssamhället. Här faller slöjorna framför ens blick: religionen, moralen, politiken, ekonomin, familjen, trädgårdsarbetet. Solanas lämnar inte heller kvinnorna i fred: pappasflickorna hon mötte i den amerikanska feministrörelsen, särskilt de högutbildade – alltid lydigast, mansmaktens bästa assistenter och systerförtryckare.

Andrea Edwards föreläser och gestaltar med suverän makt över uttrycken och publiken, som delats upp från start. Salongen består av två halvor som ser på varandra över scenen. Kvinnorna sitter redan på ena sidan när männen får komma in. Vi ger dem en applåd ”för det är dom vana vid” säger Edwards.

System vi är blinda för sätts i ljus. Lärorikt inte minst här och nu, för oss som fått Reinfeldts drömdamm i ögonen så att vi numera förväxlar det privatiserade högersamhället med en naturgiven ordning, och gissa vilket av könen som tjänar på det?

Föreställningen, i Erik Holmströms regi, slår bokstavligen upp fönstret mot verkligheten och gör anspråk på det offentliga rummet. I det ögonblicket inser man hur sällan teatern direktkommunicerar med omvärlden, och inte bara låter sig betraktas. Lärorikt!

Det som lyfter Andrea Edwards enkvinnasshow högt över agitationsteatern är total scenauktoritet, egen intelligens och trovärdighet och, inte minst, en sublim tillit till texten.

När Valerie Solanas går över styr i sina mest mordiska påhopp på mannen, förråder inte Andrea Edwards henne, spelar inte bort, tonar inte ner eller ursäktar, utan följer henne ända in i den blodröda hettan.

Det är så hon får oss att känna med, se galenskapen, sårbarheten, förtvivlan och den mänskliga längtan som förstås är botten i Valerie Solanas brinnande hat. Långt, långt bort kan en försoning nästan anas.