Alexander MØrk-Eidem har högtryckssprutan med sig när han tar sig an Pirandellos klassiker om en teaterrepetition som får oväntat besök. Inte ett dammkorn ska bli kvar.

Hoberstorfer, Hallgren, Fransson, Ljungman och Rase repeterar, under egna namn, MØrk-Eidems uppsättning av ”Tre Systrar” från 2008. Som de alla medverkade i. I samma scenografi.

De har roligt på scenen. De får släppa lös sin briljans och fysikalitet, frossa i later, skvaller, seriösa teaterdiskussioner och bitcherier. För publiken är det full underhållning. Tittar man på de riktiga skådespelarna eller spelar de bara roller med deras namn? Är det vår eller deras inspicient som utlyser paus? Går Frida hem nu eller låtsas hon bara? Det verkar hundra procent realistiskt; dagishämtningar, samtidshumor och extremt trovärdiga kläder. Skruvat, med snitsiga repliker och högt tempo visserligen, men de spelar ju inte vilka som helst, de är Stadsteaterskådespelare.

Genom att använda sin egen pjäs och sin egen teaterscen trillar MØrk-Eidem inte dit på de klassiska karikatyrerna. Inte heller på den lite ödsligt intellektuella bilden av ”teatern” som brukar komma med Pirandello. Modernism kan kännas väldigt ofräsch.

MØrk-Eidem har prickat in i princip varje invändning mot och försvar för teatern och lyckats bygga in dem i texten tills den brister i sömmarna. Just när man börjar tycka att det blir nästan ängsligt bra och att han stryker Stockholms­publiken lite väl mycket medhårs så rasar en del av scenografin ner i huvudet på pjäsens mesiga regissör (diskret och imponerande gestaltad av Niklas Hjulström). Där bakom står sex halvskrivna, vilsna roller i sorgedräkter från tjugotalet. De ser obeskrivligt dammiga ut.

Nu tränger de sig in på den innerstadschica teaterscenen, med Lennarts Jähkels patriark och Liv Mjönes styvdotter i spetsen, och kräver gestaltning. De föddes i en författares hjärna men blev bortvalda. Författaren tyckte inte att de hade något intressant att tillföra världsdramatiken. De saknade filosofisk höjd. Nu tänker de ta den ansedda regissören gisslan tills han ger dem evigt liv. De gör anspråk på allvar, känslor och existentiella tankar. De vill spela upp privata dramer utan kläder. De förkroppsligar teater-abjektet.

Man kan nästan känna den i salongen: rädslan för att det ska bli ”teater” nu. När Mjönes sjunger chanson och spelar upp kabaré­artad tjugotalssexualitet, när Jähkel lägger ut texten med viss pompös teatralitet. Det här är inte lika safe och vårt eget omdöme sätts på prov: är de löjliga eller är de strålande? (de är strålande).

Det blir en lång, spännande dragkamp där rollerna ofta överrumplar skådespelarna med den sorgsna kraften i sina teatrala öden. Men lika ofta vinner skådespelarnas teknik och regissörens analys. Hjulström och Jähkel får dessutom förbluffande bra spinn på de oändliga samtalen om teaterns väsen, existensen och illusionen.

Idé- och scenografimässigt är det genomtänkt ända till slutet. Men den extrema drillen på replikleverans, rytm och rörelse avtar i sista akten. Kanske finns det också ett par trauman och en son för mycket redan i manus. Något hindrar i alla fall pjäsen från att kulminera.

Den briljanta slutbilden och den grymma klangen i Jähkels slutreplik har stor skräckpotential och hade kunnat få hela den första aktens överdåd att fastna i halsen; förflytta dramat ut från teaterscenen till världen i stort (och vårt egentliga ointresse för den). Kanske kommer det att hända efter någon vecka inför publik. Under tiden kan man luta sig tillbaka och förföras av skönheten, briljansen och farten.