Det har gått 32 år sedan Jim Kerr och Charlie Burchill debuterade med Johnny And The Self Abusers på The Doune Castles scen i Skottland. I dag är de 50 år gamla, har massor av hitsinglar som Simple Minds bakom sig, hundratals miljoner på banken (och ett hotell på Sicilien), och köttiga fryntliga ansikten. De står på urtrista Solnahallens scen med tre andra herrar, och en körsångerska, och ska visa att de inte är några föredettingar.

Några skulle dock säga att det var redan för rätt länge sedan. Efter att på tidiga skivor periodvis ha varit ett närmast minimalistiskt industriband försvann Simple Minds från ballhetsradarn i och med arenaanpassningen av uttrycket i början/mitten av 1980-talet. Men så klart är det från de åren, eller åtminstone det soundet, som de har koncentrerat sin konsertrepertoar till i dag.”Sanctify yourself”, ”All the things she said”, ”Sons and fascination”, ”Alive and kicking” och, förstås, ”Don’t you forget about me” är några av låtarna som rullar förbi i en mer än två timmar lång och generös konsert.

Ljudet är skarpt, Jim Kerr gör piruetter med vänsterhanden hela tiden, och Charlie Burchill utvinner massor av ljud från massor av gitarrer. Publiken är entusiastisk, klappar i takt till varje låt, hoppar upp och ner i grupp och vinkar frenetiskt tillbaka upp mot Kerr som är jovialisk och tacksam konserten igenom.

Men det är något fundamentalt som saknas. Det är förunderligt temperamentslöst och friktionsfritt, som rock i storpack, som om det här inte är på allvar. Och riktigt trist i längden. ”Tack!”, hojtar Jim Kerr ideligen. Men sluta någon gång, mumlar jag i mungipan.