Det är förvånansvärt hur Stadsteatern spikar dit framgång efter framgång, medan Dramaten nästan bara tuggar torrt. Nu får rockens musketörer för de yngsta konkurrens på Stora scenen av ”Sista dansen” som försiktigt swingar för de äldsta, till tonerna från en eller annan raspande stenkaka.

Det är skicklig repertoarpolitik. Slug skulle jag kalla den, om inte detta hade varit gjort med så stor omsorg, humor och integritet. ”Sista dansen” är folklig teater i bästa mening, kanske just därför otänkbar på Dramaten. Och om publiken inte genast står upp och applåderar efteråt så är det nog för att det tar lite längre tid med åren.

Grunden är förstås Carin Mannheimers pjäs som gjorde succé på Göteborgs stadsteater i fjol. Lång erfarenhet, konkret kunskap och inlevelse för henne till samma ställe som Samuel Beckett (också på Stora scenen) når via intellektet – en slutstation de flesta kommer till. Här, där rollfigurerna börjar tappa orienteringsförmågan och tankarna flyger som maskrosfjun får Mannheimers journalistiska dramatik en existentiell puff in i den rena, kärleksfulla absurdismen.

Vemodigt, komiskt och rörande är det, på äldreboendet Blåsippan, som i Lars Östberghs träbruna scenografi påminner om gamla svenska barnavårdscentraler.

Det är också lysande spelat. Det går antagligen att göra ”Sista dansen” på medioker talteaternivå, där skådespelarna pekar ut vilka repliker som ska vara roliga och alla hasar och hummar sig fram i åldringsklichéer. Icke så med denna ensemble. Inte i Malin Stenbergs regi. Ganska färsk från Dramatiska institutet (2005) har hon uppmärksammats för både ”Girlpower” på Backateatern och ”Butterfly kiss” på Göteborgs stadsteaters studio. Med ”Sista dansen” gör hon debut på stor scen, med kraftigt anslag, musikalisk orkestrering och en utsökt känsla för nyanser.

Hon är också, tror jag, en inspirerande personinstruktör. Något är det i alla fall som får denna förvirrade konversation att flöda av solo­prestationer.

Yvonne Lombard, typecastad som Harriet, hemmets primadonna, ljuger för livet och glittrar högfärdigt med paljetterna, men med en mollton undertill. Hon matchas av professorn (inte professorskan) Ulla, Meta Velander, som rivaliserar med intellektet och en genomskådande blick ovanför slipovern. Lennart Jähkels Olle reviderar oupphörligt sina begravningsplaner med ledsen, maskhållande humor. Lena-Pia Bernhardssons alltid lika gottsugna Majken verkar glad och rolig men har visst ett svart hål inom sig.

Niklas Falk och Meg Westergren delar en ljuv senil kärlek, där föremålen inte direkt växlar men ändå byter namn alltefter vad minnet vill. Alltmedan Åke Lundqvists Hilding försöker hålla kontakt med sin hjärna genom alla blomnamn han fortfarande kan, på svenska och latin.

Och så vårdbiträdet Elsie, Elisabet Carlsson – all vårdpersonal förkroppsligad i ett stort frustrerat, moderligt, utmattat och ömt önskeväsen. Ska man kritisera före­ställningen är det väl för att den bara visar så mycket av den bistra verkligheten som en teaterpublik tål. Med ”Uppdrag granskning”-versionen skulle vi nog komma både Beckett och verkligheten ännu närmare. Men när allt kommer omkring handlar ”Sista dansen” inte om vårdkvalitet, utan om livskvalitet. Om att kanske fatta läget innan det är dags, det där slutet vi har så svårt att ta till oss.

Det tar lång tid att bli gammal, sägs det från scenen. Det händer inte plötsligt långt där borta. Det pågår faktiskt nu.