Att första gången sova över hos en kompis är initieringsriten för småbarnets kliv till mellanålder. Första natten borta gläntar på dörren mot äventyret. Kring detta har många bilderböcker formats. Med skräckblandad förtjusning kan man genom läsning såväl förbereda sig som bearbeta redan gjorda erfarenheter. De som inte alltid överensstämmer med förväntningarna. Som Pija Lindenbaums lilla Siv sammanfattar saken: ”Nu har jag sovit över. Det var inte så jättekul.”
Det är ur Pija Lindenbaums ljuvligt barnsurrealistiska bok som regissören Bengt Andersson och dramaturgen Fredrik Sjögren hämtat inspirationen. Teater Tres tolkning är både självständig och texttrogen. Här träffar vi Siv och Cerisia, kompisen hos vilken Siv övernattar. Förhållandet mellan den som, i likhet med Siv, ger sig ut i det okända och den som är trygg på hemmaplan åskådliggörs väl. Siv är en liten, mycket personligt utformad docka och Cerisia spelas av en fullvuxen skådespelare. Jämbördighet upprättas dock i de stunder då flickorna bildar gemensam front mot en brölande storebrorsa, ”minst 100 meter lång”, eller när de fnissande smusslar med kex inne i sin nybyggda lakansgrotta.
Det är här skiftet från bok till teater verkligen får sin poäng genom att förmedla något annat och flerdimensionellt. I en hisnande scen låter Henrik Bergström och Lise Edman, med händernas skuggspelsfåglar, ett vilt och galet drama om rädsla flyga ut över publiken. Det är så här, när man litar helt till sin egen teatralitet, som Teater Tres ”Siv sover vilse” är som bäst.
Därför tror jag till exempel att gestaltandet av Sivs oroliga drömmar skulle ha kunnat bli så mycket mer om regin helt öppnat för skådespelarnas fantastiska kroppsspråk och visualiseringsförmåga. I stället är de begränsade av hanterandet av en visserligen vackert färgstämd men ovanligt bökig scenografi. En större frihet hade förmodligen lyft en, som det nu är, riktigt bra föreställning till suverän. Vi pratar ju ändå om en barnteaterns Champions league.