På jakt efter kärlekens gränser.Kullehusteaterns ”Skådespelerskan” börjar försiktigt men växer när dramatiken ökar. Välspelat, småroligt med djup om manligt och kvinnligt.
Den är lite gles och pinnig i starten, Kullehusteaterns stramt bearbetade ”Skådespelerskan”, men med förra årets Strindbergpjäs i minnet ger jag mig till tåls: ”Kamraterna/Marodörerna” smögs också i gång, för att efter hand blomma ut i dagsaktuell äktenskapsdiskussion och utmärkt skådespeleri. Regissören Anita Ekström väntar in dramatiken och eldar inte på förrän det verkligen händer något.
Det gör det när, mitt i midsommarfirandet hos brukspatron Stålberg, sonen Helge kommer hem, medförande sin blivande hustru som en glad överraskning. Linda Kulle som skådespelerskan Esther Larsson, om än underskön i sina vackra kreationer, är allt vad
hennes svärmor in spe inte önskar sig: kokett, fri, fräck och förfärlig.
Anne Kulles fru Stålberg hyllar inte konventionerna för att det ska så vara, bakom hennes stela miner anas verklig fasa inför denna nya kvinnotyp. Brukspatronen (Stefan Isaksson) däremot, faller med den mogne mannens kollriga förtjusning, och dottern Agda, den piggt understödjande Emmelie Rosenberg, ser i nykomlingen en bundsförvant i sitt uppror mot petimetrig ungflicksuppfostran.
Av detta blir smårolig salongskomedi, men faktiskt mer än så. Anne Charlotte Lefflers pjäs som gjorde succé på Dramaten på 1880-talet (gavs på Stockholms stadsteater förra säsongen och finns utgiven som bok) är inte överspelad än. Frågan om hur mycket frihet och eget liv (inte minst den manliga) kärleken tål, kvarstår. Mellan Linda Kulles Esther och Calle Jacobssons ljuvligt blyge träbock Helge blir den debatten ärligt angelägen, den svider lite och går inte att avfärda som passé.
Och det finns mer. För vem är Esther Larsson? Leffler diskuterar med hjälp av ”Skådespelerskan” vad en karaktär, ett jag, är. Esther är ytlig, menar Helge. Hon spelar i livet som på teatern den ena rollen efter den andra, är ombytlig som ett aprilväder och saknar kärna.
Linda Kulles Esther ger svar på tal, i replik men framför allt med sitt skådespeleri. I detta glider hon smidigt mellan alla olika utanverk: kelig hustru, vilset barn, konstnär plågad av självtvivel, publikdomptör – och det tycks som om själva den leken är hennes element. Att kalla henne ytlig är att inte förstå att havet, vars vattenspegel skiftar färg efter moln och väder, hela tiden också består av djupet därunder.