Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”Sketches of the World – the Seven Continents” på tredje våningen

Gunilla Jansson och Åsa Thegerström sätter möten och förvandlingar på spel.
Gunilla Jansson och Åsa Thegerström sätter möten och förvandlingar på spel. Foto: Anna Lamberg

Stram dynamik. En gripande mänsklig resa över sju kontinenter.

Dans

”Sketches of the World – the Seven Continents”
Av Gun Lund/E=mc2
Musik: The Gothenburg Combo: Hansson/Hansy, E Martin/W Dominguez, A Piazzolla. Musiker: David Hansson, Thomas Hansy.
Medv: Gun Lund, Gunilla Jansson, Olof Persson, Åsa Thegerström.
Scenografi: Lars Persson.
Ljus: Finn Pettersson.
Scen: Tredje våningen i Göteborg.

När gitarrduon The Gothenburg Combo iklädde sig rollen av de sju kontinenterna på albumet ”Sketches of the World” från 2010, liknade jag det i en årskrönika med den överallt publicerade bilden från VM i fotboll som visade hur en mexikansk och en sydafrikansk supporter bytte roller och ansiktsmålade varandra inför de båda ländernas möte. En illustration till det som Mario Vargas Llosa talade om i sin Nobelföreläsning samma år när han menade att det är förmågan att gå utanför oss själva och gå in i en annan som gör människan ”sant mänsklig”.

Det här var bara fem år sedan men nu är synen på identitet inte längre lika självklart karnevaliskt. Något som den brittiske samhällsdebattören Kenan Malik kommenterade i en intervju i Svenska Dagbladet i måndags där han beklagade att det fokus som nu råder på identiteter har gjort konflikter omöjliga att lösa. Han spetsade till det med onelinern: ”Folk sitter i sina separata identitetssilos och skriker åt varandra”.

När ”Sketches of the World” nu blir danskonst i koreografi av Gun Lund på Tredje våningen i Göteborg sätts de sju kontinenterna i rörelse genom att betona själva vandrandet och de möten och förvandlingar som uppstår på vägen. De båda gitarristerna David Hansson och Thomas Hansky medverkar också dynamiskt på scenen med de fyra dansarna. Gitarren, som kan sägas vara världens mest nomadiska instrument, blir här inte bara röst utan också kropp i den vackra iscensättningen. Och koreografin är föredömligt stram, man kommer stundtals att tänka på Birgit Åkesson och Merce Cunnigham, för att inte ställa sig i vägen för de ”historier” som berättas i musiken.

Här möter den knäppande kylan i Antarktis hettan hos en statskupp eller en karneval i Sydamerika. Ett asiatiskt pendlande mellan stillhet och hyperaktivitet får sin fortsättning i ett urbant och monotont vibrerande Nordamerika. Men allra starkast är den migrantresa som startar i Centralafrika och som ändar i Medelhavet. Och det till tonerna av det medeltida och multikulturella El Andalus, det dialogiska ansiktsmålandets första hemland på den europeiska kontinenten.