Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Skvalpet på Malmö dockteater

Erik Holmström är marionettgud och spelar samtliga roller själv.
Erik Holmström är marionettgud och spelar samtliga roller själv. Foto: Malmö dockteater

Minimalism. Malmö dockteaters miniatyrpjäs är en liten upplevelse.

TEATER
”Skvalpet”
Idé, koncept & på scen: Erik Holmström.
Regi: Erik Holmström & Andrea Edwards. Scenografi: Johan Bergman. Scen: Malmö dockteater. Speltid: cirka 2 timmar.

Måndagar brukar vara teaterfria dagar, och jag hade egentligen tänkt se Tom Alandhs tv-dokumentär ”Oscar och Greta och huset dom byggde”, men en kväll på Malmö dockteater har trots allt en annan dragningskraft: premiärerna duggar inte särskilt tätt här och spelperioderna är korta, därför är det lätt att missa ”teatern” i den knappt inredda källarlokalen i stadsdelen Sofielund.

Erik Holmström har dessutom en Alandhsk förmåga att se och synliggöra det stora i det lilla, att suga kraft och kreativitet ur det verkliga, dokumentära. Varje premiär känns därför, i all sin anspråkslöshet, som en lyx.

Första premiären, dockteaterversionen av Roland Paulsens ”Vi bara lyder”, var en hit. Det är emellertid viktigt att understryka att ”hit” här betyder ”ovanligt påhittig, lekfull och angelägen”, men också ”avsiktligt slarvig och vänsterhänt”. I källarteatern är det på en gång lågt och högt i tak. Allt är tillåtet, bara det är finurligt.

”Skvalpet” är teaterns tredje iscensättning, och den har inte samma självklara stuns och udd som ”Vi bara lyder”, även om den tar utgångspunkt i samma material. Den här gången är Erik Holmström ensam dockförare och gestaltar – med hjälp av en miniatyrteater, två kameror och en scenografimodell som Sören Brunes ska ha hunnit välsigna – en repetitionsprocess med skådespelare, sufflörer, konstnärliga ledare och tekniker under ledning av haussade men velige regissören Erik.

”Skvalpet” beskriver ett konstnärligt arbete som börjar med stora förhoppningar och slutar med en suck. Det är alltså metateater i miniatyr, och samtidigt ett självutlämnande, ironiskt projekt. För även om Erik Holmström är marionettgud och spelar samtliga roller själv handlar processen om en konflikträdd regissör och hans oförmåga att leda konstnärliga arbeten.

Det är en föreställning som har just den kinesiska ask-karaktär som vi börjat förvänta oss av denna unga teater. Finalen är verkligen värd att vänta ut, men i sin mer interna, branschspeglande orientering framstår ”Skvalpet” framför allt som ett försök att tvinga ner de redan uppskruvade förväntningarna till åtminstone marknivå. Som helhet och i jämförelse med tidigare premiärer är ”Skvalpet” därför en mindre upplevelse, men förmodligen också en nödvändig trevare för att slå vakt om friheten och spontaniteten i framtida projekt på denna plats.