Förälskad förvirrelse. Rollfigurerna flörtar med publiken och med varandra. Romateaterns uppsättning av Shakespeares ”Som ni vill ha det” ökar pulsen i klosterruinen.
Vips! Så har det plötsligt gått 20 år sedan Romateatern etablerade traditionen att spela Shakespeare i den svidande vackra och för teater så genialiskt utformade klosterruinen intill Roma kungsgård. Med ett litet undantag – förra sommarens roligt spirituella och musikaliska uppsättning av Gogols ”Revisorn” – har man hållit sig till mästare Wills texter. Det bästa är gott nog och dessutom lämpar sig Shakespeare så väl för picknickteater. Vinkrusen och kycklinglåren fanns säkert med i hanteringen redan intill 1500-talsscenen.
20-årskalas alltså och då ska det vara roligt och lätt, precis ”Som ni behagar”. En förklädnadskomedi om hur unga Rosalind på nåder får bo hos sin farbror hertig Frederick, trots att sagde farbror drivit hennes far i landsflykt. Rosalind och Fredericks dotter Celia är bästa vänner. Tillsammans rymmer de undan hans tyranni ut i Ardennerskogen där Rosalind under manlig förklädnad utsätter sin beundrare, Orlando, för olika prövningar. En rad förvecklingar följer, inte bara mellan Rosalind och Orlando utan mellan en rad kärlekspar, det ena mer apart än det andra.
Hela stycket är en flört. Blink, blink mellan rollfigurerna och blink, blink till publiken. För det är klart att Danilo Bejaranos Orlando ser att Helena Nizics sköna Rosalind är just hon även i rock och stövlar. Likaså inser vi allihop att Andreas Nilssons narr självklart vill fuska med bröllopsritualen när han lovat äkta Elina Du Rietz spåndumma getvakterska och att Bengt-Åke Rundqvists gutemålstalande fåraherde Silvius egentligen har alldeles för mycket stilla humor för Nina Ponténs truliga Phebe.
Thomas Segerströms regi väver en berättargobeläng snarare än fokuserar på huvudpersonerna. Vi får pjäsen muntert kolorerad och i ständig rörelse kring förälskad förvirrelse. Marcus Olsons kostym och Angelica Ekebergs mask är ett komiskt äventyr i sig. Ändå fattas något. I varje fall första akten känns lite trög så dansant den egentligen kan vara.
Efter paus ökar dock pulsen så med hjälp av vädertjänstens utlovade värme och ett pärlband av föreställningar framför sig, lär nog årets jubileum snart få till feststämningen.
För att Romateatern är en begivenhet står utom tvekan. Jag säger, precis som Orlando uttrycker sig om sin tillbedda Rosalinds kroppslängd, ”den räcker precis upp till mitt hjärta”.