I ”Sound of Mark” gör Mark Levengood upp med sin ungdoms ”Sound of music”. Hans stil passar bra för korta kåserier och aforismer, men för en hel show håller den inte, även om det bitvis blir riktigt roligt.
Vi är många som vet att färgerna aldrig har varit klarare än i bergen ovanför Saltzburg. Klassikern om Julie Andrews halvdana klosternovis, som med gardinklädda barn trallar sig mot andra världskrigets utbrott, har för många suktande eskapister blivit huvudföremål för längtan bort. I finska Gäddviken, där det på något sätt alltid tycktes vara vårvinter, hjälpte det dock inte att sjunga om ”dadlar och pudlar och schnitzel med nudlar” när storebror stod beredd med omladdat luftgevär.
Pratshowen ”Sound of Mark” är Mark Levengoods uppgörelse med filmen som fick honom att 14 år gammal rymma till Österrike och bryta sig in i ett kloster. ”Sound of music” var svaret, vägen ut ur det gråa och en glimt av det riktiga livet. Nunnebrottningen övergår dock snart i en korsning mellan levnadsteckning och stå-uppföreställning, där igenkänningshumor och coachdoftande visdomsord dominerar.
Mark Levengoods saktmodigt finurliga framtoning har det senaste årtiondet gjort honom omåttligt populär. Vem annars skulle med sin blotta person kunna sälja en miljon böcker med mer eller mindre lustiga barncitat, av typen ”gamla tanter lägger inte ägg”? Stilen är som bekant perfekt för de kortare kåserierna i Sveriges radios ”Godmorgon världen” eller ”Tankar för dagen”, men blir problematisk i en 90 minuter lång föreställning där Levengood ska stå för rörelsen framåt. Tempot är oroväckande lågt och Levengoods icke-spel alltför tomt på energi för att behålla fokus kvällen igenom. Hur kommer det sig att regissören – vanligtvis explosiva skådespelerskan Pia Johansson – har gått med på det här?
Lägg till en skämtkatalog som ofta rör sig mellan beskedliga underlivsregioner och svador om ursprung och hudfärg (”han var kolsvart!”) och det blir åtminstone för undertecknad svårt att behålla entusiasmen. Frågan är inte huruvida ”man får skämta om allt” utan om att vissna stereotyper sällan gör någon glad. Vid ett tillfälle hejdar sig Levengood till och med halvvägs genom ett trött skämt om bögar, som om han själv inser just detta.
Men ”Sound of Mark” saknar inte sina guldkorn; ibland är det riktigt, riktigt roligt. Och multiinstrumentalisten Per ”Texas” Johanssons variationer över Richard Rodgers melodier är i sig värda besväret.
Dessutom är budskapet, om att strunta i de där bergen och i stället fästa blicken på det egna livet, i grunden mycket sympatiskt. Det är trots allt där det händer.