Jag tror att Mats Eks uppsättning av Strindbergs ”Spöksonaten” är den bästa Ek jag sett. Ett fläckfritt mästerverk, så tätt sammanvävt med pjäsen att man inte anar var texten börjar och spelet tar vid. Var gränsen går mellan dans och tal, rum och musik.
Det är som alla vet Eks signum – ändå grips jag av den befriande känslan av att det är hit han varit på väg hela tiden. Som om stycket väntat på honom och tillfället yppat sig i rätt ögonblick.
Redan pjäsens titel avslöjar att musiken inspirerade Strindberg till en form som krävde mer än dialoger och talade repliker. Ek har inte bara, som så många gånger förr, ställt samman ett dansdrama för skådespelare; han har med spöklik intuition valt en profilerad ensemble där de flesta kan spela ett instrument och på egen hand lägga ännu en dimension till den gränsöverskridande scenkonst som är hans egen.
När Strindberg var färdig med ”Spöksonaten” hade han fem år kvar att leva. Det går att förnimma på varje rad i denna mörka självrannsakan. På Dramatens lilla scen befinner sig nu Mumien, Översten, Vita Damen och de övriga på hemmet. Några av dem kommer inte att överleva föreställningen. Det gör de inte hos Strindberg heller, vare sig Direktör Hummel med sitt digra skuldkonto eller Fröken med sitt tunna bröst.
Men även den som inte dör den fysiska döden står där avklädd in på bara den moraliska kroppen, och det är det eviga kretsloppet i Strindbergs dramatik: skuld, straff och försoning. Av buddismen märker man inte mycket i Mats Eks och dramaturgen Irena Kraus eleganta bearbetning, för dagen uppdaterad med aktualiteter som kändisar, pensionsfonder och bostadsrätter.
Här finns desto mer av Eks humor och en försonande vacker musikalitet, skarvlös i sina övergångar mellan text och koreografi. Bente Lykke Møllers scenbild föreställer ett brunmurrigt äldreboende. De gamla irrar som osaliga andar mellan rummen och sängarna, öppnar dörrar och stänger dem tyst efter sig. Till och med personalen ger sken av att tillhöra patientkategorin. Bengtsson, betjänt hos Översten, sitter utmattad på en stol, halvklädd, kutryggig som om han väntade på ronden.
Ja, här är nästan alla skådespelare förklädda till det oigenkännliga. Översten stolpar in med sin cello – det visar sig vara Gunnel Fred. Gubben Hummel lyfter klarinetten till sina läppar och stämmer in i Beethovens trippelkonsert – det visar sig vara Stina Ekblad, en virtuost framavlad korsning av skallig gnom och Doktor Mabuse, snart invecklad i en vinglig dans på kryckor med Staffan Göthes övergivna mumie, utstyrd i guldlamé och med ett litet diadem på de blonda lockarna.
Den som först upptäcker Malin Ek i detta pärlband av charader borde få gratisbiljetter på nationalscenen resten av sitt liv.
Men det är inget spex, snarare en själamässa för de stackars människobarnen, så lätt och självklar i sitt genomförande att man inte vill att det ska sluta. Framför allt inte när Ana Laguna och Jonas Bergström utför historiens första erotiska dans med rullator. Eller när Etienne Glaser i rollen som Hummels alzheimerdrabbade, före detta fästmö svävar över scenen och skiner som en sol när hon ser sitt eget ansikte i handspegeln.
Tänk om Strindberg hade fått se Mats Eks ”Spöksonaten”! Jag är säker på att han hade lyft på hatten och yttrat några vänliga ord: – Gode man, jag tror bestämt att ni förstått mitt kammarspel bättre än jag själv.