Det ihärdiga sökandet i musikarkiven på senare år har lett till en hel del fynd men få repertoarutvidningar. De två verk som nu ges på Vadstena slott är inga undantag. De vittnar än en gång om musikforskaren Anders Wiklunds spårsinne, fast snarare bekräftar musikhistorien än ifrågasätter den.
Johan Adolf Hasses opera och Georg Anton Bendas sångspel är habila och balanserat sammansatta, men inte tillräckligt briljanta för att fastna i minnet. Där Hasse lutar sig bakåt mot Händel lutar sig Benda framåt mot den sene Mozart, dock utan att de utsätter de mer kända namnen för svårare konkurrens. Bendas verk är marginellt bättre: friare från konventioner, livligare, med några överraskande inslag, som de effektiva körpartierna mot slutet.
Att operorna hamnat på en double-bill beror väl främst på att de förenas av sitt tema: dödsdömd ung kärlek som motarbetas av oförstående föräldrar. Däremot binds de inte samman av tragiska kärleksdöd som väl kunde ha varit en förenande länk. I likhet med urversionen av Prokofjevs berömda balett avslutas nämligen Hasses ”Romeo och Julia” i försoningens tecken; hur ska inte avslöjas här.
Produktionerna är enkla, någon gång till överdrift. I första delen av ”Piramo e Tisbe” är orkestern utspridd på golvet medan solisterna rör sig framför väggarna, där såväl fasta som rörliga bilder projiceras. Det är snyggt men inte särskilt gripande; den tragiska dödsscenen expedieras utan större åthävor.
Däremot är det gott om underhållande detaljer. I ett mellanspel dansar musikerna med sina instrument under tiden som stolar och notställ flyttas mot väggarna, varefter golvet utgör scen. Också i ”Romeo och Julia” dansar musikerna, här redan i förspelet. Därefter domineras scenen av en stor säng där Julia tar plats. Kläderna är modernare men knappast agerandet.
Solisterna är unga, fast några har
redan skaffat sig rutin. Det älskande paret i ”Piramo e Tisbe” har verkligen vokalt äktenskapstycke: blundar man är det nästan omöjligt att skilja rösterna åt. Rebecca Rasmussen och Gunda-Marie Bruce är båda utmärkta, i likhet med Sofie Asplunds Laura i ”Romeo och Julia”, också hon med en likartad stämma.
Vokal lyster finner man också hos uppsättningens Julia, Frida Jansson; i hennes fall tillkommer dessutom en dramatisk förmåga som fängslar från start till mål. Carl Ackerfeldt visar auktoritet såväl som den grymme fadern i ”Piramo e Tisbe” som den mer blide fader Lorenzo i ”Romeo och Julia”. Calle Lindén förefaller däremot lättad var gång han tillåts överge den talande dialogen och kan ge tonande spelrum åt sin starka baryton. Olof Boman har som vanligt god kontroll över skeendena, och orkestern är redan på god väg att bemästra det digra notmaterialet i den tre timmar långa föreställningen.