Det är svårt att inte romantisera kring den bohemiska musikscen där Steve Earle en gång kom fram på 70-talet, med centrum i Texas och en filial i Nashville. Han gör det ju själv. Berättar om hur hans stora idol Townes Van Zandt satt längst fram på en spelning när han var sjutton år, en av sex personer i publiken, och i varje paus ropade på en låt den unge Earle inte kunde.
De blev vänner sen, samtidigt som Townes Van Zandt har förblivit Steve Earles största förebild genom alla år. Åtminstone som låtskrivare. Att ta efter mannens levnadsvanor var mer vanskligt, och Steve Earles sätt att berätta hur illa däran han själv var ett tag blir att påpeka att Townes Van Zandt en gång försökte få honom att lugna ner sig med spriten och drogerna. Inte tvärtom.
Jo, det handlar mycket om Townes Van Zandt denna kväll. Steve Earles senaste album är en coverskiva ägnad enbart Townes låtar, lite för respektfull för att vara riktigt lyckad, men när han nu står ensam på scen och fyller halva kvällen med samma material, då hör man en annan sorts självklarhet.
Det är ju detta som är själva grunden i hans artistskap. En folksångare med bara gitarr, mandolin och munspel som spelar sina gamla låtar för ännu en ny publik. Som äger alla, oavsett vem som en gång skrev dem. Och som spelar så att man aldrig saknar ett band, med en fullkomligt okrossbar säkerhet som måste ha sin botten i alldeles för många ensamspelningar på alldeles för bullriga ställen med alldeles för få i publiken som kommit för att lyssna på just honom.
Sättet att göra det är att ta plats, vara direkt. Att Steve Earle är en fenomenal gitarrist hör man i nyanser och smådetaljer, men grundprincipen för hans spelstil är tungt, skarpt, rakt på. Med kraft i anslaget och tydlig rytm, gärna så att det smäller i strängarna. Rösten är samma andas barn, så hes och bullrig att man lätt missar hur mycket melodi den också förmår bära fram. Talande nog gör han en Tom Waits-cover som extranummer, och det känns som hans eget idiom.
Inte för att han behöver ta i för att göra sig hörd denna kväll. Här är han bland gamla vänner och Filadelfiakyrkan är en utmärkt lokal i sammanhanget, stor men ändå så intim att det ter sig fullkomligt naturligt när Steve Earle mot slutet hälsar från sin fru och berättar hur de båda har lagt upp sina närmaste skivplaner. Med ett rockband i ryggen skulle tilltalet bli ett annat.
Soloformen är också passande eftersom Townes Van Zandt nästan aldrig uppträdde annat än solo. Framför allt av ekonomiska skäl, men också för att han var en så säregen, nomadisk person. Stundtals rena eremiten, och Steve Earle förklarar hur han tror att Townes Van Zandt började dö redan när han förlorade sin älskade häst Amigo, ständigt sällskap under perioder av vildmarksliv i Colorado. Sen berättar han att tanken på hyllningsskivan uppstod en stormig natt på väg just genom vildmarken i Colorado, där Steve Earle gång på gång tyckte sig se Townes och Amigo i snövirvlarna.
I slutändan kan man undra om det alls var en Steve Earle-konsert, eller kanske en försenad minneshögtid.