För en utomstående kan det vara svårt att förstå hur det här har gått till. Vi vet att repetitionerna av ”Darwins kapten” föll samman i infekterade konflikter och att Börje Ahlstedt lämnade Nybroplan under bittra omständigheter. ”Det finns en version om Nya Dramaten. I den ingår inte jag.” skrev Ahlstedt i sina memoarer. Ett drygt år senare kravlar han sig med publikens hjälp upp på Lilla scenen iklädd hög hatt och mustasch. Som om ingenting hade hänt.

Det är den åldrade dramatikern vi möter. Mannen som är förvirrat upptagen med de kroppsliga funktionerna, som häller ut sina pjäser på scenen och sätter sig i dem som ett kinkigt barn. Han som super och blir löjlig och minns hur allting var, via texter ur ”Fröken Julie”, ”Ett drömspel” och ”Pelikanen”. ”Ingen annan dramatiker, död eller levande, har blivit så sammanblandad med sina egna rollgestalter.” skrev Leif Zern nyligen om bilden av August Strindberg och dess förändring över tid (DN, 23/1 2012).

Det är påträngande sant, inte minst i den här föreställningen. Vem är det egentligen som tar sig in i grevens trädgård och kikar på vita strumpor mot en onåbar rosa klänning? Och vem är det synd om här på jorden, sade du? Ovanpå denna tvetydighet lägger Börje Ahlstedt sin egen person och framkallar en trippelexponering som är något annat än den vanliga relationen mellan författare, skådespelare och drama.

Visst kan Ahlstedt spela Strindberg, och han gör det som när man blåser upp en ballong. Först sladdrig, ömklig, utan värdighet och sedan kraftfullt stolt, som tankad med text. Knappast en naturalistisk tolkning av författarens jag, men det är – trots kostym och förklädnad – nog inte heller meningen. Och plötsligt är det skådespelaren Börje Ahlstedt ensam som står framför oss för att återvända till tidigare roller och uppsättningar i huset. ”Kom ihåg att du är på teatern” tycks han säga. Och här närmar vi oss kärnan, det som utgör syfte och existensberättigande för ”Strindberg ut och in”. Det handlar om att berätta om teatern – inte dramat – men teatern, som ett hem och ett gömställe för människan. Inte bara för herrarna på scenen, utan också för oss.

Den kunskapen gör att vi kan överse med ett visst överspel och bekräftelsebehov från Ahlstedts sida och dessutom stå ut med den oändligt långa läsningen av dikten ”Stadsresan”. Det är också den kunskapen vi tar med oss när vi går bort från mannen med hatten – han som står kvar och tittar i pappersröran på scenen medan publiken lämnar huset.