Åsa Lindholms pjäs ”Sugarstar Sockerstjärna” handlar om den genom hela uppväxten utsatta och många gånger svikna och övergivna Sugarstar, men den handlar också om skapandet av ”det andra könet” i en kultur där kvinnligt-manligt börjar formas i födelseögonblicket.
Den tillblivelsen gör ont. Det är helt enkelt för jävligt att gå från ”flickdom” till ”vuxendom”. Att liksom födas igen och, precis som vid förlossningen, göra det med huvudet först.
Det är tankarna, förlusterna, uppväxtens förnedringar och övergrepp som plågar Sugarstar. Men smärta klöser genom varje uppväxt. Kroppens reaktioner med vätskor att känna och smaka, lustar, ut- och uppsvällningar här och var, hänger sedan på efter. Vi är och gör kön allra mest i det tvingande intellektet.
I Carolina Frändes regi gör Robert Fux det på scenen. Valet av en man för att gestalta en trasig 17-årig flickas tankar kring identitet borrar ner den inlyssnande och brutalt utlämnande texten till smärtpunkten. Fux pressar alla dessa emotioner genom sig för att komma ut som människa. Det är en metamorfos i scenografins rosa kub – ett mentalt flickfängelse, kvalmigt av sublimering och underkastelse tills takluckan äntligen öppnar sig mot stjärnor och katastrofal självbejakelse. Sugarstar eller Sockerhjärta når sin stjärnhimmel.
Epiteten varierar beroende på vem som betraktar henne. Och hur hon skärskådar sig själv. I detta gör Fux en formidabel prestation. Regi och text driver honom genom lagren; barnet, flickan, erövraren, offret, vännen, objektet med böljande tyllkjol … Modig och hudlös ser han rätt in i Sugarstars mörker.