Den svenska versionen av musikalen ”Spamalot” gjorde succé i Malmö. Stockholmsuppsättningen är fullständigt Monty Phyton-galen och precis så crazy som den borde vara, skriver Johanna Paulsson.
På sjuttiotalet syftade Spam på konserverat burkkött. I dag har ordet även blivit ett begrepp för oönskade massutskick av e-postmeddelanden. Tiderna förändras men Monty Pythons humor tycks bestå. ”Spamalot” beskrivs som en kärleksfull musikalversion av filmen ”Monty Python and the holy grail” och bygger förstås på att man är familjär med det brittiska humorgängets absurda infall.
Den svenska versionen har redan gjort succé i Malmö och allt bäddar för en repris i huvudstaden: Henrik Dorsin och Henrik Hjelt är nyrekryter i Stockholmsproduktionen och Londonuppsättningens Nina Söderquist är tillbaka som Damen i sjön efter mammaledighet. ”Vad hände med min roll?” undrar hon halvvägs genom andra akten, spelar ut som sårad diva och har en rockig musikalröst som fungerar i alla möjliga och omöjliga tonlägen. För ”Spamalot” driver inte bara med legenden om kung Arthur och riddarna av runda bordet utan också – och framför allt – med det Broadwaymaskineri som metamusikalen själv blivit en del av.
Hugo Carlsson och Adde Malmberg har dessutom lyckats utomordentligt med översättningen, behållit kärnan men anpassat ordvitsandet lokalt. Att Malmbergs hela uppenbarelse som Sir Lancelot får någonting oerhört John Cleeseskt över sig är en bonus, liksom tiomannaorkestern och den klatschiga kostymkavalkaden. För om det är någonting som driver den här föreställningen så är det framför allt ett luttrat gäng svenska komiker med suverän känsla för tajming.
Det klapprande ljudet av galopperande kokosnötter finns naturligtvis med och Kim Sulocki gör bokstavligen ett hästjobb som kung Arthurs väpnare Patsy. Visst kan man kalla det en lättversion men dialogen flyter fint som ett collage av sketcher, komplett med ko-katapult och helig handgranat. I en ”mörk och extremt dyr skog” möter de inte bara Riddarna som säger ”Ni” utan också Den svarte riddaren. Han som vägrar lämna stigen fri och förlorar armen i en duell mot Arthur men envisas med att kalla amputationen för en skråma och … ja, ni vet nog hur det slutar.
”Spamalot” kan säkert fortfarande väcka anstöt i vissa led men så länge man tar det för vad det är – fullständigt Monty Python-galet – är Stockholmsversionen precis så crazy som den borde vara.