Under Karl Dunérs ledning har oförutsägbarheten blivit den röda tråden i en annars ganska spretig repertoar. Numera vet man aldrig vad man kan vänta sig när man beger sig till Helsingborgs stadsteater. ”Svansångare”, som spelas på Lillan, måste ur det perspektivet, och ur alla andra perspektiv, beskrivas både som en konstnärlig höjdpunkt och en kulmen på teaterns nya profil. Uppsättningen liknar inget annat och är i sig just välgörande oförutsägbar och yster från början till slut.
Svenskfödda Charlotte Engelkes, som har arbetat med internationella storheter som Heiner Goebbels och Sacha Walz, har skapat en uppsättning som är svår att beskriva och svår att göra rättvisa.
”Svansångare” drar mot performance, dansar i de sinnligaste ögonblicken, bryter ut i sång för att markera de känslomässiga höjdpunkterna, och talar annars associativt om döden och de dödsrelaterade tankar som filtrerats genom svanmotivet i västerländsk kultur. Högkulturella referenser från ”Leda och svanen” till ”Svansjön” varvas med en ytterst jordbunden nyfikenhet på livet efter detta: Hur slutar det? Vad händer sen?
Konceptet är Engelkes. Det är genomtänkt in i minsta detalj och ändå helt öppet för tolkningar. Den ohögtidlighet och humor som genomsyrar ”Svansångare” måste också vara hennes i första hand. Som helhet känns dock uppsättningen som resultatet av en kollektiv, tillåtande arbetsprocess. Engelkes verkar ha en ovanlig förmåga att fånga upp både de infall och den vitalitet och energi som utgår från Lennart Almroth, Ida Wallfelt, Josef Palm och Petra Fransson – med andra ord från de unga skådespelare som ännu inte klamrar sig fast vid tryggheten i det välbekanta.
Ur ett Helsingborgsperspektiv är det kanske mer påfallande att Jan Nielsen och Cecilia Borssén, som länge hört till teaterns kärntrupp, rör sig så ledigt, för att inte säga befriat, i Engelkes koncept. Här talar vi om pånyttfödelse mitt i allt dödstänkande.
Det är över huvud taget en uppsättning som utvinner en väldig kreativitet ur dödsfunderingarna. ”Svansångare” berör dessutom fler sinnen än konventionella föreställningar. Framför allt visar uppsättningen en ovanlig medvetenhet om ljudbildens betydelse. Svensk teater kan dra viktiga lärdomar av Willi Bopps ljuddesign.
Ibland blir ”Svansångare” tvångsmässigt arty, och den skulle inte förlora på att kortas och spelas utan paus, men i övrigt är det en föredömligt lekfull uppsättning, som ger en annan bild av vad teater är, vad stadsteatern förmår och vad Helsingborgspubliken mäktar med.
Om Helsingborg kommer att fostra en ny generation av teatermänniskor tror jag att det är denna uppsättning som de kommer att hänvisa till när de får frågan varför de började se eller skapa teater.