Sveriges folkkäraste dansband bjuder på lysande underhållning på Trädgår’n i Göteborg. Både gruppen och publiken rockar loss och får DN:s Martin Nyström att drabbas av ett lyckorus.
2001 såg jag Sven-Ingvars påkostade krogshow på Rondo i Göteborg där de berättade sin egen vindlande story. Från starten i värmländska Slottsbron 1945 till kultspelningarna i Hultsfred på 90-talet där de hyllades som Sveriges mest ursprungliga rockband. Och ärades för sina mixar av schottis och rockabilly som fick den svenska försagdheten och stelheten att lystet och urbant börja klucka och vicka som Buddy Holly och Elvis Presley.
Nu är det dags för Sven-Ingvars på krogen igen och i samma stad. Fast den här gången på Trädgår’n och med enklast möjliga inramning. Egentligen en smått omstöpt version av deras senaste sommarturné där bandet, med den suveräne för detta Jerusalem/Vikingarna-trummisen Klas Anderhell som motor, smälter samman alla sina stilar – från visa och schlager till countryrock och western swing.
En lysande uppvisning i rockens traditioner som gör det möjligt att kasta in ett Jimi Hendrix-riff mitt i ”Torparrock” (”Åhåjaja, åhåjaja, hörr vare blåser i träa i da.”) utan att det låter konstigt. En låt komponerad i Filipstad 1948 som, enligt en som vanligt makalöst välsjungande och fräsch Sven-Erik Magnusson, måste vara världens första rocklåt.
Att vara sittande publik till Sven-Ingvars är inte idealiskt när det ”röcker i bena”. Och det gör det denna kväll. Trädgår’ns vakter försöker in i det längsta hejda dansandet framför scenen men ger till slut upp då Sven-Erik Magnusson först refererat till Dalai lamas syn på meningen med livet och sen sparkat i gång ”Jag ringer på fredag”. Spontabuggandet sprider sig i lokalen, en förfriskad dam tar sig upp på scenen och sen är, som tur är, röjet i full gång. Sven-Ingvars radar upp sina klassiker som vore de en evighetsjukebox, drinkarna välter på borden och alla sjunger med. Det är fullkomligt omöjligt att inte smittas av detta traditionsbärande lyckorus.