”Svinalängorna” på Riksteatern

Jag blir provocerad av ”Svinalängorna” i Riksteaterns svenskfinska iscensättning, och det är förstås ett gott betyg. Det ska svida att se barn växa upp som Leena och hennes väninna och enda stöd i livet, Åse. Man ska skämmas, som jag gör, när de vuxna kravlar omkring på golvet som lealösa djur. Frågan är bara om det hjälper. Vad kan teatern göra?

Vi önskar ju lyckliga slut, och Susanna Alakoskis roman är bara genom att finnas till ett sådant – beviset på att i alla fall någon ”klarade sig”. Romanens nyktert barnsliga berättarröst bär oss genom missbrukseländet och lovar att vi kommer ut på andra sidan. Den skapar också, liksom i förbifarten, bilden av ett samhälle runt omkring och en identifierbar tid.

På teaterscenen ges inga löften och omvärlden gör sig inte särskilt påmind heller.

Här står tiden stilla mitt i en centrifug av fylla, skam, halvsvält, smuts, blod och spyor. Flickan Leena (Sonja Ahlfors) har håret i tovor som aldrig en mamma har försökt reda ut, och andrahandskläder som luktar lump. Hon och väninnan Åse (Joanna Win­gren) stöttar varandra i en värld där alla vuxna (utom brevbäraren Helmi, Eva Millberg) dricker. Det är i stort sett handlingen.

Tiden har upphört och rummet, i Karin Linds geniala scenografi med projiceringsskärmar runt scenen, ändrar karaktär hela tiden, drömlikt. Lägenhet, skog, simhall, sjukhus.

Pjäsen är uppbyggd som små seriestrippar. I korta episoder, där karaktärerna också liknar groteskt tecknade figurer, växer livet i bostadsområdet Fridhem (i folkmun Svinalängorna) fram. De vuxna dricker, eller låter ibland bli att dricka. Flickorna för sin ojämna kamp mot flaskorna. Håller koll, bönar, tjatar, häller bort och försöker växa upp. Det är tragiskt och parodiskt i hisnande balans, mer smärtsamt ju längre det pågår.

Att föreställningen är ett svensk-finskt teatersamarbete gör den till en autentisk upplevelse av kulturellt präglad alkoholism och invandrarmisär. Här sups det på fins­ka och vill man kan man få alla sina fördomar bekräftade. Michae­la Granits iscensättning gör inga försök till politiskt korrekta förmildranden. Däremot kommer samhället runt de här familjerna billigt undan.

Att se Sverigepremiären i Ystad, där den ursprungligen utspelar sig, på stadens fint renoverade 1800-talsteater tillsammans med välklädda rektorer, lärare, social­sekreterare och jurister är en surrealistisk upplevelse. Var de här när Alakoski växte upp – vad gjorde de? På scenen finns Eva Millbergs småprilligt hjärtevarma hemsamarit, alltför snabbt borta igen, annars ingen som försöker hjälpa.

Föreställningen ger inga svar och i början tycker jag inte heller att den ställer relevanta frågor, det känns som om de grovt beskrivna karaktärerna bara saklöst lämnas ut. Men skådespelarna, inte minst Annaleena Sipilä och Jari Nissinen som Leenas mamma och pappa, bemästrar med heroisk återhållsamhet det utfläkta.

Efter en vända på behandlingshem dyker de upp, tafatt nyktra och nytvättade med snickrad hylla och makraméskärp från arbetsterapin och en smittsam ångest i utstrålningen. De får inget fäste, blir inga verklighetens människor, utan flyr snart tillbaka in i spritfiktionen. Det är ungefär då som tragedin på scenen når sin fulla kraft.

De vuxnas supande och hjälplösa likgiltighet blir en fond, mot vilken Sonja Ahlfors stramt kämpande Leena och Joanna Wingrens gapigt hesa Åse, så full av sabbad livslust, avtecknar sig: två fjortonåringar som redan har flera livs samlade skam, sorger och besvikelser i bagaget, just när de ska börja sin resa.

Man önskar så att någon såg dem.