Scenrecensioner

Teater: Davis Iocides ”Drömmar” i Göteborg

Drömtydning utan skygglappar. Folkteaterns uppsättning av ”Drömmar” är en målande fresk av utsatta livsöden. Pjäsen sägs uttryckligen handla om Göteborg men för ideligen tankarna till de hemlösas Europa.

TEATER

”Drömmar”
Idé, koncept, regi: Davide Iodice
Dramaturg, författare: Isabel Cruz Liljegren. Scenografi, kostym, attribut: Tiziano Fario. Kompositör, livemusik: Harriet Ohlsson. Med: Yngve Dahlberg, Elisabeth Göransson, Evin Ahmad, Anders Tolergård, Kardo Razzazi, Harriet Ohlsson, Siw-Monica Johansson, Dezsö Lakos och Frode Frieden, med flera. Scen: Folkteatern, Göteborg.

För 35 år sedan satte Lennart Hjulström upp ”En varvsdröm” på Folkteatern i Göteborg. Den epokgörande föreställningen skildrade den då nyligen igångsatta nedläggningen av varven, och hur den påverkade människor och stad. Den italienske regissören Davide Iodices projekt ”Drömmar” – ett samarbete mellan teatern och Stadsmissionen – ställer en liknande diagnos som folkhumorn: Götaverken är numera en älvsmärta av fantomtyp.

Bakgrunden är en verklig händelse. Inom kort kommer ”Damen”, den stora torrdocka som används vid fartygsreparationer, att lämna Göteborgs hamn. En natt hade någon målat över D:et så att allt som återstod var ett ”Amen”.

Episoden bildar utgångspunkt för vad Iodice kallar ett ”utforskande teaterprojekt om skapande”. Ensemblen, bestående av såväl professionella skådespelare som amatörer, har improviserat fram ett märkligt och bitvis gripande scenkonstverk. Lika stor roll som aktörerna spelar i föreställningen Harriet Ohlssons suggestiva musik, som hon själv framför i en kostym som leder tankarna till Pedrolino-figuren i commedia dell´ arte. Samt dekoren, kostymerna, maskerna och dockorna signerade Tiziano Fario.

”Drömmar” sägs alltså uttryckligen handla om Göteborg, men det är Europa just nu som faller i ögonen. Det mäktiga scenrummet med sina delvis upphissade järnsängar ser ut som en flyktingförläggning. Segregation, hemlöshet och flyktingöden vävs samman med djupt personliga fantasier, fobier och drömmar till en bildrik fresk över vårt utsatta nu. De napolitanska upphovsmännen nagelfar ”det svenska” med en närmast generande fascination. Inte bara svenska flaggan och nationalsången, midsommarfirande och samer. Här blinkas det till både Strindberg (”Ett drömspel”), Ingmar Bergman (”Sjunde inseglet”) och Selma Lagerlöf - för visst är det Nils Holgersson som på sin gås far till himlen i en av slutscenerna?

Föreställningen griper tag genom den visuella kraften i de gestaltade fragmenten. Det europeiska missnöjet mullrar. Eller som Carl Jonas Love Almqvist skrev:

”Europas framtid står hos oss alla i förstugan, och vill in. Den som ej låser upp sin dörr för den klappande, får dörren inslagen - lycka till sluts, om ej spillrorna flyga honom i ansiktet.