Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Teater: Svaret på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby

Doreen Ndagire, Niki Tsappos och Imenella Mohamed.
Doreen Ndagire, Niki Tsappos och Imenella Mohamed. Foto: Matilda Rahm

Enkelt och effektivt om hudfärg och maktspel.

TEATER
”Svaret”
av Ayesha Quraishi, Niki Tsappos, Imenella Mohamed och Doreen Ndagire
Regi: Ayesha Quraishi. Scenografi: Torulf Wetterrot. Kostym: Ellen Elias. Ljud: Susanna Brandin. Ljus: Ann-Marie Fritiofsson. Maskkonsultation: Milena Yigzaw. Dramaturg: Mia Winge. Video: Otto Båth. Attributör: Hanna Kisch. Musikproduktion: Marius Varhaugvik. Scen: Kulturhuset Stadsteatern Vällingby, Stockholm. Speltid: 1 timme, 5 minuter.

På Kulturhuset Stadsteatern Vällingby regidebuterar den konstnärliga ledaren Ayesha Quraishi med en dans- och teaterföreställning som till stora delar är ordlös. Det betyder inte att ”Svaret” hymlar med sin frågeställning. Det här är snarare teater som statement och det är ingen spoiler att avslöja att budskapet stavas ”black woman love”.

Men när orden projiceras tidigt i föreställningen, på en av väggarna i lägenheten där allt utspelar sig, övergår bilden snart i ett frågetecken. Niki Tsappos, Imenella Mohamed och Doreen Ndagire, som har skrivit ”Svaret” tillsammans med Quraishi, gestaltar tre svarta kvinnors självtvivel till rytmerna av uppskakande musik.

Tsappos, som var ena halvan av dansduon i den Guldbaggebelönade dokumentären ”Martha & Niki”, framför en uppslitande koreografi med en vit och blond docka. I en duett tillsammans med Mohamed blir dansen i stället en både trösterik och lekfull ömhetsbetygelse. Ndagire, som i våras medverkade i ”Shake it like Nina Simone” på Dansens hus, tar ton i en mättad klagosång om att känna sig främmande inför sin egen hudfärg.

Den fjärde väggen fungerar som en imaginär spegel i ”Svaret”. Kvinnorna promenerar växelvis fram till den första bänkraden och poserar antingen självsäkert eller känner forskande, stundom förtvivlat, på sina ansikten. Det är ett enkelt men effektivt sätt att gestalta blickarnas maktspel. Deras kritiska granskning av sig själva får reflekteras i publikens föreställningar om vad det innebär att vara en svart kvinna. I en avväpnande dialog pratar Tsappos och Mohamed om hur de kan göra vita människor bekväma – eller obekväma – bara genom att sitta på ett särskilt sätt på tunnelbanan eller använda vissa slangord.

”Svaret” handlar också om samhällets syn på skönhet. I föreställningens mest suggestiva sekvens projiceras en bildgoogling på ”beautiful women”, med mer eller mindre helvitt sökresultat, på kvinnornas ansikten. Därför blir deras kärleksförklaringen till sig själva – ”black woman love” – en politisk handling.

”Svaret” tar nästan formen av en ceremoni, med en högtidlighet som ibland går ut över föreställningens tempo, men präglas framför allt av en vibrerande närvaro som förhoppningsvis ger efterskalv på fler scengolv.