Carina Rydberg forskar i maktförhållanden, i samtalets undertoner och i kylan och hettan mellan människor.
En kvinna söker och får plats hos den kände författaren Fredrik Rombard, en man som skrivit insiktsfullt om kvinnors liv och själar. Han (en överlägset nasal och tillbakalutad Johan Lindell) visar omedelbart sin härskarnatur. Hon, Irene, spelad av Thérèse Brunnander, vill vara till lags och viker ner sig vid varje konfrontation, men med en aning kyla i rösten, en försiktig observans, kanske ett beräknande drag.
Pjäsens enda handling är hur deras förhållande till varandra ska se ut. Streck dras upp (av honom) för vad hon får och inte får göra. Hushållsgöromålen är spelplatser för hans nyckfulla dominans. Hennes svar är avvaktande lydnad, små protestmarkeringar, men framför allt följsamhet. Att det ska ske något mellan dem förstår man snart. De tycks ha blicken på varandra hela tiden. Hans dotter (Ulrika Hansson) som dyker upp på snabbvisit har bara funktionen att lägga några streck till mannens karaktär.
Iréne är tjugo år yngre än Fredrik och ändå lite för gammal för honom, skriver hon i sina brev till en väninna. Jobbet har hon sökt, kan man ana, för att hon ville ha honom. Spänningen mellan dem kulminerar mot spiselkransen efter en kväll med drinkar på verandan. Inget ömsint ögonblick alls, men det får ändå pjäsen att vrida sig 180 grader runt sin axel av dominans och underkastelse.
Det blir Irene som fattar besluten efter detta, men märkligt nog förblir rangordningen och uppdelningen i huset densamma: hans vresiga kommandon ska fortsätta, liksom hennes lydnad. Det kan tyckas som om det är en rätt kinky, lite sadomasochistiskt skruvad, sexuell relation som tar sin början. Men man kan också tolka ”Tjänarinnan” som en kylig observation av en sorts förhandlingar och mer eller mindre underförstådda överenskommelser som ingår i alla nära relationer.
Repris P 1 18/7 kl 20.03.