Med sina omväxlande skarpt åtskilda och förvirrat sammanblandande uttryck för konsten, politiken, religionen och erotiken kallas ibland Giacomo Puccinis ”Tosca” från år 1900 för den ”mest italiens­ka” av alla operor. Om det stämmer har Göteborgsoperan hittat mitt i prick med att engagera regissören och operachefen Lorenzo Mariani från Palermo för sin nya ”Tosca”. En mera hardcore-italiensk iscensättning – där maktens och gudsfruktans svarta marmor glänser mot teaterns och passionens guldbeströdda röda sammet är svår att föreställa sig norr om Alperna, kanske inte ens norr om Sicilien.

I den sanningssökande ”veristiska” operastil som Puccini bekände sig till handlar dramatiken om att skapa ett fall från en så hög höjd som möjligt, att avtäcka det verkliga bakom det förställda. Därför utspelas gärna hans operor i närheten av det upphöjt teatrala eller ceremoniella. I ”Tosca” är också alla de tre huvudpersonerna, sångerskan Floria Tosca, konstnären Mario Cavaradossi och polischefen Baron Scarpia ”artister” i var sin gren. Om det så handlar om svartsjuka, frihetspatos eller grymhet.

I Göteborgsoperans föreställning övertygar Tomas Lind i rollen som Cavaradossi med sin varmt töjbara tenor som förmedlar hur det känns när man går sönder av vanmakt och förtvivlan. Och Anders Lorentzon som i sin svärtat barytonala gestaltning av Scarpia förmedlar samma sak – fast orsakad av dennes egen maktfullkomlighet. Men kvällens mest karismatiska ”artist” är inte förvånande den alltmer lysande dramatiska sopranen Ingela Brimbergs Tosca. En gestaltning som i det fruktansvärda, ömsesidigt degraderande och demaskerande mötet med Scarpia får oss att tårögda skaka och famla efter tron på människan – just så som Puccini i sitt mest kreativa mörkerseende eftersträvade.

Det är makalöst känslostarkt att höra Brimbergs Tosca när hon till slut rämnar. När hon närmast spränger sin röst i högt tjutande fraser som ”Det är för mycket lidande. Jag orkar inte mer!” Eller när hon, lite senare likt en ihopkrupen groda, väser fram sitt djuriskt ihåliga ”Dö! Dö! Dö! Men om man ser på denna ”Tosca” i sin helhet, trots dirigenten Shao-Chia Lüs finkalibrerade ledning, kan jag sakna ett mera nyanserat sceniskt uttryck för hur lite det kan krävas, beroende på situationen, för att en människa skall förändras och gå över gränsen. Ett måhända svårsmält men i dag ”veristiskt” budskap som jag fortfarande tycker var det oöverträffat stora i Jasenko Selimovics omdiskuterade uppsättning av ”Tosca” på Folkoperan för en del år sedan.