Artistvärldens gosebög är ett fenomen. Energiskt växlar Jonas Gardell blixtsnabbt mellan komik och sorg. Vasst, roligt och nästan rart.
”Vet ni vem jag är?” inleder Jonas Gardell retoriskt den egna showen. Klart vi vet. Jonas Gardell är … ja ett fenomen. Han är artistvärldens gosebög med utgångspunkt i fjollträsket Stockholm. Han är mannen som driver lika hårt med sig själv som med omgivningen och därför aldrig blir riktigt elak.
Jonas Gardell hör till den handfull artister som, med en stol och några pavor mineralvatten som enda rekvisita, kan fylla en stor scen. Likt en korsning mellan överårig hundvalp och Mick Jagger skuttar han ivrigt fram och tillbaka med imponerande energi. Men så har han ju också ”gått på gym tre gånger i veckan i 15 år” som han erkänner när han lika drastiskt uppgivet som kokett blottar överkroppen och spelar på gäddhänget.
Visst det handlar om honom och honom och homon och därmed också så väldigt mycket om dig, mig och oss alla. Vi är varken snyggare, bättre, mindre egocentriker eller förlorare än han. Det är bara det att han formulerar sig så komiskt mitt i prick att snudd på varje tillkortakommande vänds i en tillgång.
Jonas Gardell skulle gladeligen kunna travestera Strindberg och utan att blinka påstå ”att min eld är den största i Sverige”. Därvidlag påminner han starkt om Björn Ranelid, en av de välbekanta profiler Gardell gärna ger en känga.
Vad Jonas Gardell avser med sitt inledande ”vem-är-jag?” är en lätt frustration inför 2010-talets benämningar på våra olika sexuella läggningar. Förr var Gardell bekväm i att ”känna mig som en vanlig fjolla”, numera är han en ”hbtq-person”. Och visst har han rätt i att beteckningen starkt påminner om något man riskerar få av fästingar. Lätt fästingangripen ter han sig också iförd röd luva, utfällda öron och ihopknipen till en, ja visst, en hobbit.
Så där håller han på. Med förtjusta utrop hittar han den ena företeelsen efter den andra att diskutera och dissekera. Det är bra, det är vasst, det är roligt. Och alltihop framstår så självklart enkelt, nästan rart, just frammanat ur stunden. Snyggt jobbat när showen förstås är uttänkt, tajmad och planerad in i minsta fnittrande upprepning.
Jonas Gardell har genom åren företagit många estradörens personliga turer, och hans religiösa resa har väl inte undgått någon. I ”Trafikplats Glädjen” har den där anstrykningen av euforiskt övertonad gudaglädje tonats ner vilket gör helheten mer intressant. Här är det humanism som är huvudrubrik även om Gardell själv träffande sammanfattar sig som ”teologen med Tourettes syndrom”.
Men det är allvar när Gardell karikerar allas vår oförmåga att värna vår integritet genom att fläka ut oss i cyberrymden. Och det är på riktigt Gardell talar om utanförskap och tillhörighet och om glädjen att få åldras tillsammans med den man älskar. Fast hallå, åldras? Gardell är 47 år. Snacka om åldersnojja. Fast det är förstås också väldigt generellt.
Snabbt som ett grisblink växlar Gardell mellan komik och sorg. Det känns helt naturligt att torka skrattårarna inför den självbiografiska historien om pojken som tillhörde ”klabbet” och aldrig bjöds på hippa. Liksom inför skildringen av en trasig familj och en mor som förstenades. Att mäkta förena alla dessa emotioner i samma giv, det är verklig clownkonst.