I ”Trettondagsafton” på Stockholms stadsteater hamnar de dramabärande karaktärerna ofta
i bakvattnet och tvingas skruva upp volymen för att komma i fatt gycklarna. Men Pia Johansson är föreställningens nav, skriver Kerstin Gezelius.
Skränigt balkanblås bakom ett fläktande piratsegel. Ridån går upp. En scenbild som förenar italiensk badort, cirkus och trollkarlen från Oz. Greve Orsini och hans betjänter är klädda i vildsinta, eleganta kreationer bestående av uppsprättade och hopsydda kläder från alla tidevarv. Ett slags Shakespeare trash-de-lux. Det är showtime på Stadsteaterns stora scen.
Shakespeares klassiska förväxlingskomedier är praktiskt taget okrossbara. Man kan tolka dem hur man vill, släppa loss varenda infall eller pliktskyldigt rabbla sig igenom texten med skolteatergester. Någonstans i den täta väven av metaforer, förskjutningar och förvecklingar finns en hemlig streckkod invävd som gör att man alltid går ut ifrån till exempel ”Trettondagsafton” med en stark känsla för vem man är, vem man älskar och hur livet hänger ihop i största allmänhet.
I den här uppsättningen har streckkoden ett namn: Pia Johansson. Hon gör entré bakfull i ylleunderställ med clowndräkten på halv stång och förblir föreställningens nav till slutet. I pausen underhåller hon bland bänkraderna utan manuskript, oförskämt, mörkt och roligt på riktigt. Hon rör sig intressant, talar utan att skrika, sjunger och dansar utan att posera. Det är äkta vara. Publiken är hänförd. Men egentligen är det framför allt det hon gör på sidan om texten som fångar in oss. Hennes egna skämt är roligare än Shakespeares. Pausunderhållningen är bättre än den som sker på scenen.
De som står där uppe och försöker spela pjäsen som den är skriven och måste kämpa sig igenom naturlyrik, kärlekskval och existentiella grubblerier hamnar långt i bakvattnet bakom blåsorkester, suputer och narrar. Som av ett sammanträffande är det just de dramabärande karaktärerna – Henrik Norlins Orsini, Nadja Mirmirans Olivia och Sofia Ledarps Viola – som tvingas pressa sina röster och halvskrika för att nå ut.
Det är svårt att tro att det bara skulle bero på dem. Ledarp har mer resonans och säkerhet när hon spelar Violas tvillingbror Sebastian. Snarare fladdrar det ett slags nervositet över föreställningen, den verkar inte få bli för svår, eller för gammaldags, eller för ostig. De som har svåra, gammaldags eller ostiga känslor att gå igenom lämnas i sticket och försöker komma ifatt gycklarna genom att skruva upp volymen.
Ska man ändå vara traditionell så går den bästa vägen genom texten, inte runt den. I den här föreställningen är det bara Peter Haber som har tillåtit sig att snöa in på Shakespeares ord fullt ut. Han är på gång med en riktigt intressant Malvolio men jobbar lite i ett vacuum.
För tjugo år sen var den hemliga, känsliga, spirituella och sensuella Viola (alltihop egenskaper som Ledarp besitter men inte släpper fram här) den enda man kunde identifiera sig med i Trettondagsafton. Nu när alla är pöbel framstår plötsligt fyllesvinet Topias Rap som normen och flickor som försmäktar av kärlekskval som irrelevanta och otidsenliga spöken.
Frågan är varför Susan Taslimi, om hon nu intresserar sig mer för pjäsens hjärna – narren – än för dess hjärta – Viola – ändå har behållit så många vackert överlastade fraser. Måste man vara så trogen en klassiker? Det viktigaste är väl att man gör den till sin egen, som med en gammal slagdänga, att man i princip kunde riva sönder pjäsen och snorta den och se vad som kom ut. Det är det Pia Johansson har gjort. Det funkar perfekt.