”Två herrars tjänare” på Dramaten, Stora scenen, ­Stockholm

Hans Kinga, Jon Karlsson, Pontus Gustafsson, Hanna Alström och Nina Fex i ”Två herrars tjänare”.

Foto: Sören Vilks Hans Kinga, Jon Karlsson, Pontus Gustafsson, Hanna Alström och Nina Fex i ”Två herrars tjänare”.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Scenrecension

Verk: ”Två herrars tjänare”

Plats: Dramaten, Stora scenen, Stockholm

Regi: Peter Langdal.

Text/manus: Carlo Goldoni

Scenografi: och kostym: Karin Betz.

Medverkande: Pontus Gustafsson, Hanna Alström, Hans Klinga, Jon Karlsson, Mirja Turestedt, Peter Engman, Mats Bergman, Nina Fex, Morgan Alling, Andre Kaliff, Erik Nilsson, Conny Laxell.

Övrigt: Övers. Eva Alexandersson.

I Dramatens uppsättning av Carlo Goldonis ”Tre herrars tjänare” briljerar Morgan Alling och mot slutet kan publiken känna igen sig själv på det venetianska torget.

I Dramatens uppsättning av Carlo Goldonis ”Tre herrars tjänare” briljerar Morgan Alling och mot slutet kan publiken känna igen sig själv på det venetianska torget.

Det är som med Hamlet och Skarsgårdarna: har teatern en harlekin så gör den ”Två herrars tjänare”. Han kallas Truffaldino, men en harlekin är han, och Morgan ­Alling, med vissa premiärförbehåll, är naturfödd för rollen.

Bland Venedigs trånga kanaler och solbelysta pastellpalats får den hungrige jobb hos två herrar samtidigt. Två som dessutom desperat söker varandra, den ena förklädd till man, den andre på flykt från en mordanklagelse. Förvecklingar kommer som brev på posten och rör till det för ett galleri av teatraliska venetianare.

Annons:

För egentligen är det teater om teater: ensemblen vinkar in varand­ra, applåderar och publikflörtar. Som den ska. Man glömmer det lätt, men Carlo Goldoni var teaterreformatör och upplysningsman precis som Diderot, Lessing eller Schiller. Han ville lyfta teatern, ge den moral och verklighet. Inte lätt i Italien, där commedia dell’arte-trupperna härskade ännu på 1700-talet, om än i förstelnad, vulgariserad form. Skådespelarna improviserade sig fram hela livet i sina fasta roller. Goldoni fick ta skeden i vacker hand och skriva in dem i sina historier, en Pantalone, en Colombina, en Dottore. Men manus fick de lära sig, och lite hyfs.

I sina 250 pjäser försökte Goldoni skriva sig bort från commedian in i den nya, borgerliga teatern. Just därför kan man i dag tvärtom kika in i commedian genom hans pjäser. Se den ”in real time”, och i historien kanske få syn på oss själva. Eller?

Först går det trögt, som ett skolexempel bara, stelt och statiskt. Men så småningom letar sig nuet in och publikkontakten vaknar. Karin Betz kostymer mixar commediatyperna med aktuella koder, där tre tatuerade trummisar står för vår tids street art: ett påträngande larm tills slagverken gifter sig med Vivaldi och får vingar.

Peter Langdals regi tyglar och släpper lös en vig och galen Alling, allt säkrare efterhand, tills han mot slutet dompterar publiken lika iskallt och fräckt som en sann harlekin. Det roliga med Alling är att han inte bara är rolig. Han har ett stråk av förtvivlan som ger skärpa åt upptågen. I den spelade glädjen finns glädjen att spela den.

Det märks att Dramaten har ett eget commediaarv, med viss risk att göra det för lätt för sig. Det ligger mycket rutin bakom Hans Klingas Dottore, men hans gutturala haranger på tyska måste absolut lovordas. Pontus Gustavsson förtjusar som pillemarisk snarare än pilsk Pantalone, men Mats Bergmans Brighella är desto slipprigare med sin gröna diskhandduk dinglande. Kärleksparen himlar sig, piper och snyftar ackurat som de ska: Hanna Alströms Clarice snörpigt sött, Silvio (Jon Karlsson) begåvat hundögd under kalufsen, Mirja Turestedts Beatrice karskt ljuv i herrkostym medan Peter Engman som hennes Florindo tar stilpoäng för dragningskraften i sitt sätt att inte alls vilja vara rolig. En Buster Keaton i vardande. Nina Fex är tjänsteflickan i klassisk stil, med ett leende som tycks sväva framför henne på scenen.

Alla effektivt underhållande. Men det som framför allt drar föreställningen till pluskolumnen är att man till slut ändå förstår meningen med den: vi kan faktiskt se oss själva, måste erkänna hur lika vi är folkmassan på det italienska torget. Rycks med när skämten kuggar i varandra med blixtens hastighet eller koffertarnas innehåll far ut över salongen. Folk är folk, också på Dramaten. En tanke som kan behöva inpräntas.

Ett par minus dock: för att översättningen i moderniseringsnit går på grynnor (”skit samma” är ingen rolig replik) och för att flera precisionstrick är för tungfotade – öva mer! Samt att det plumsas onödigt ofta i kanalerna.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

Brand-Asta-500
Foto:TT

 Två döda utanför Köping. Polisen möttes av en beväpnad man.

Ebola-500
Foto:AFP

 Hade symptom under resan. ”Många kan ha utsatts för smittorisk.” 4  0 tweets  3 rekommendationer  1 rekommendationer

golfpuff
Foto:AFP
Annons:

 En extra timme. Under natten till söndag ställer vi tillbaka klockan. 49  9 tweets  39 rekommendationer  1 rekommendationer

Dygn-klocka-244
Foto:All over press

Vad för tid vill du ha?

bankpuff
Foto:Frank Rumpenhorst/AFP

 Sverige kan drabbas. Trots starka svenska banker. 125  15 tweets  110 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: