Helena von Zweigbergks roman ”Ur vulkanens mun” räknas till nutidslitteraturens skilsmässotrend, och dit hör den ju. Anna och Mats, som den handlar om, skiljer sig i nästa bok, ”Anna och Mats bor inte här längre”.
Men än så länge gör de det. Skilsmässan är inte på tal. Den värker under ytan men vi vet inte hur det går. Det är därför den lilla familjen har åkt på Siciliensemester, för att rädda det som räddas kan.
Nu är de här, mot en turkosfärgad mur som påminner om en trickfilmsfond. I denna den kalaste av världar, befolkad och bebyggd helt efter huvudpersonens inre drama, håller ett äktenskap på att gå i kvav.
De första tio minuterna ser det minst sagt tanigt och besvärligt ut.
Uppskruvad uppriktighet mot publiken och gällt spel på scenen. Flikarna av ett drama fladdrar omkring men förloras i allmänt gnat och gnäll. Teater eller inte, människor som tjatar är inte kul.
Men kanske är det bara premiärnerver, för rätt som det är får någon tag i ett hörn av berättelsen. Den andra griper i, och så blir den ett segel.
Kring de fyra sommarstolarna av stålrör med plastband i sandlådefärger, två stora, två små, växer ett trovärdigt drama som lockar till samtal och eftertanke.
Det börjar och slutar i Helena von Zweigbergks roman, som uppsättningen är trogen främst genom sitt förhållningssätt: prövande, allvarsamt, allseende.
Dramatiseringen har behållit Anna-perspektivet. Genom hennes kommentarer, ibland direkt till oss i mikrofon, följer vi skeendet, ser hur hon tärs av frustration, instängdhet, missnöje – och hör samtidigt vad hon tänker om sina falska leenden och alla oäkta tonfall hon får ur sig mot man och barn.
De två skådespelarna gör också barnen, samt de gåpåiga tjejer som är deras semestergrannar. Det blir många roller i luften, i ett blixtsnabbt spel som bara fungerar så där på premiären, men nog snart sitter perfekt.
Anders Hambraeus har att gestalta vår tids svårdefinierade manlighet och ska som Mats både vara igenkännbart trög, med reträtter in i arrogant överlägsenhet, och rimligt lagom. En blank projektionsyta för Annas frustration. Han klarar det utmärkt, med minimal mimik och plågad blick.
Liksom i romanen anar man hur hon inte ser honom, än mer påtagligt här, där sms-pipen till henne från snickaren Karry pepprar sönder samvaron.
Men det är förstås Sanna Krepper som bär dramat, som Anna, men också när hon i snabba kast spelar barnen, deras beroende av föräldrarna. I filmens ungdom kal- lades stora, utmanande roller för ”vehicles” – fordon, som förde sina skådespelare till stjärnorna. Sanna Krepper gör Anna till en sådan roll, och rollen gör så småningom henne, i en symbios byggd på inlevelse och humor, vars ton kan kosta på sig att svirra och pröva sig fram innan den träffar rätt. Det ligger en ärlighet i det, och ett förtroende för materialet.
Förtroende är också nyckelordet för Christian Tomners regi, som litar fullt ut på texten, på skådespelarna och inte minst på publiken, som fyller i med sitt eget när den blir fångad. Följsamt och ändå bestämt orkestrerar och lyfter han spelet med fina detaljer. Ett äktenskap knäcker man inte på några veckor. Det vi ser är födslovärkar och vånda, tragikomiskt typiska möten och avvisanden, lögner och ärlighet. Hela tiden anas två vägar ut ur detta. Mellan Anna och Mats har funnits hemkänsla och glädje som de inte kommer åt längre. Själva tvehågsenheten känns som ett livsvillkor. Det blir, som romanen, en historia som växer i en, till den grad här att barnen, de små stolarna som ser så vilsna ut på stranden, blir alldeles verkliga, jag tror nästan att jag sett dem.