Hotad till livet från alla håll, från såväl de laglydiga som de laglösa, vädjar den gravida Sieglinde i tredje akten av ”Valkyrian” i desperation om understöd: ”Rädda mig! Rädda modern!” Och hon häver upp ett jubelskri när hon förstår att det är möjligt. Det är en melodisk fras som är en av Richard Wagners mest sublima och samtidigt bärare av en närmast avgrundsdjup förtvivlan. Sieglinde är ju den enda modersgestalten i hela ”Nibelungens ring”, och sällan har jag hört något så förkrossande starkt från en operascen som när sopranen Anja Kampe i denna scen lägger in en vokal växel som jag inte trodde fanns. Ja, jag skall erkänna att mina tårar strömmade på premiären av denna föreställning på Berlins Staatsoper, som för tillfället huserar i den nyrenoverade Schillerteatern medan det gamla huset byggs om.

När Guy Cassiers och hans team från det nytänkande scenkonsthuset Toneelhuis i Antwerpen nu nått till andra delen i den ”Ring” som samproduceras med La Scala-operan i Milano, står saknaden av och sökandet efter moderligheten i centrum. Det är sökandet efter en sann kroppslighet och en äkta verklighetskänsla som omöjliggjorts i en värld konstruerad av maktens och den perverterade faderlighetens skenbilder. En värld som i varje steg den tar begår våld mot kärleken, och som jagar fram i föreställningens sinnrika spel med ljus och projektioner – en visuell dialog med ledmotiven i musiken.

Men den emotionella kraften i denna ”Valkyrian” skapas redan i Daniel Barenboims djärva kast mellan furiöst snabba och sensationellt långsamma tempi och ett fabulöst Staatskapelle som spelar på orkestervirtuositetens yttersta gräns. En elastiskt levande puls i musicerandet som ger verkets räcka av långspunna monologer och dialoger en slående närvarokänsla och oförutsägbarhet i varje ögonblick. Och som bär fram, inte bara Anja Kampe, utan också Iréne Theorins Brynnhilde (på La Scala sjöngs rollen av Nina Stemme), Simon O’Neills Siegmund, Mikhail Petrenkos Hunding och Ekaterina Gubanovas Fricka till stordåd.

Men de största förväntningarna inför denna premiär hade René Pape, i dag världens ledande bassångare, som nu debuterade som Wotan i ”Valkyrian”. En insats som tysk press redan efter hans Wotan i ”Rhenguldet” förutspått kommer att ändra bilden av Wotan för lång tid. Och visst är Pape en rent makalös sångare och scenartist som liksom elektrifierar scenen och skapar sus i salongen så fort han gör entré. Med sitt rika register, från hudnära intimitet till bedövande myndighet, förkroppsligar han såväl den sårade fadersgestalten i en alltmer dysfunktionell familj som ett förlamat ”Fästning Europa”, där tron på politiken långsamt håller på att förloras. En desillusion som får sitt mest passionerade uttryck i andra akten då hela världen tycks stanna – och för ett ögonblick lämna Wotan ensam med det som bara är människa i honom.