Efter den framgångsrika öppningen med ”Rhenguldet” (premiär 18/4) vidtar de stora utmaningarna i ”Ringen”. Det är nu som Värmlandsoperan tvingas bekänna färg. ”Valkyrian” innebär inledningsvis en mjuk övergång, eftersom första akten lämpar sig för ett kammarspel, med endast tre aktörer och en orkester som smidigt sluter sig kring dem.

För med de metafysiska förutsättningarna klargjorda i ”Rhenguldet” är det dags för kärlekens entré – och därmed också för sveken, uppbrotten och försoning­arna.

Wagner skrev musiken snabbt, på mindre än ett halvår, men tvangs då och då lägga ned pennan eftersom han själv blev så gripen av det han komponerade. Det var en på flera sätt omtumlande period, för samtidigt upptäckte Wagner Schopenhauers filosofi, som kom att förändra hans attityd till såväl livet som konsten och förstärka hans tilltro till musikens makt.

Resultaten av den förändrade livsfilosofin märks gradvis i ”Valkyrian”: hur den mänskliga moralen – och dess brister och kompensationer, framför allt kärleken – smittar av sig, rör om i världsordningen och gradvis tar sig upp från jordytan till himlen.

Det börjar med svårast möjliga utmaning, då Hundings hustru Sieglinde i den plötsligt uppdykande Siegmund omedelbart upptäcker en syskonsjäl – vilket dessvärre visar sig vara mer än psykologiskt korrekt och aktualiserar alla tänkbara tabun.

Det är fint fångat, med Jan Kyhle som en pojkaktig Siegmund och Susanna Levonen i snabb tillväxt från hunsad flickhustru till en offerberedd kvinna (längre når inte Wagners kvinnosyn).

Med mörk uppsyn och röst fångar Michael Schmidberger Hundings misstänksamhet och svartsyn. Och här märker man dirigenten Henrik Schaefers noggranna förarbete; stråkarna har en varm klang, hornen flyter fint in bland träblåsarna.

Sedan blir det mer komplicerat, då gudarna ger sig in i leken. Och i övergångarna från det intima till det storskaliga finns trots allt några synliga skarvar. Ofrånkomligt går det stundtals snabbare än föreställningsförmågan hänger med; i glappen blir man hängande, som (de i och för sig stiligt kostymerade) valkyriorna i tredje aktens entré.

Då kan man också påminnas om de orkestrala begränsningarna; sällan har en bastuba fått så mycket spelrum som i Karlstads operahus. Och kanske kan man då också låta sig störas av den knarrighet som Urban Malmberg förser Wotan med i tredje aktens långa avsked.

Men strax har illusionen hunnit i fatt och regigreppet landat, också mentalt, och man gläds åt allt som är lyckat: inte bara Malmbergs karaktäriseringsförmåga och gestaltning, utan också AnnLouice Lögdlunds vokalt rörande Brünnhilde och åt orkesterns kampvilja då utmaningarna kan synas oöverstigliga.

Och gradvis inser man också poängen med att uppsättningen saknar en signatur i eldskrift. Wilhelm Carlsson antyder teman snarare än stryker under och låter textens mångtydighet fungera som en litterär resonanskropp – vilket är ett fullt fungerande grepp i ett drama där musiken och fantasin utgör medspelare.

Vi får var och en smida oss en egen Ring.