Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”Våroffer” på MDT (tidigare Moderna dansteatern), Stockholm

Xavier Le Roy i ”Våroffer”.
Xavier Le Roy i ”Våroffer”. Foto: Vincent Cavaroc
Xavier Le Roy tycks dirigera publiken i ”Våroffer”. Krõõt Juurak går steget längre i ”Smalltalk” och låter publiken vara aktörer.
Scenrecension

Verk: ”Våroffer”

Plats: MDT (tidigare Moderna dansteatern), Stockholm

Koreografi: av och med Xavier Le Roy

Höstsäsongen på MDT inleds med ett ”Våroffer”, signerat Xavier Le Roy, ett av den europeiska performancescenens mest inflytelserika namn sedan decennier.

Stravinskys revolutionerande musik har ju lockat till otaliga, flera suveräna koreografiska tolkningar, min favorit är Pina Bauschs, delvis kanske för att ingen vet hur Nijinskys originalkoreografi från 1913 såg ut.

Xavier Le Roy kunde inte bry sig mindre. I hans ”Våroffer” är scenen öde, sånär som på en ensam gestalt i röd tröja, jeans och röda sneakers: Le Roy själv som luftdirigerar musiken, inspirerad av den verklige dirigenten Simon Rattle under en inspelning med Berlinfilharmonikerna som öser ur högtalarna på MDT.

Det är tankeeggande och väldigt roligt, åtminstone halvvägs. Xavier Le Roy dirigerar först med ryggen åt publiken. När han vänder sig om och vecklar ut hela sin hyper­expressiva mimik uppstår ett av dessa scenkonstens magiska, närmast katharsisliknande ögonblick: han tycks dirigera oss – publiken.

Hans demoniska blick får sånär folk att skruva på sig oroligt i bänkraderna. Måste vi delta? Nej, inte direkt, men genom att fundera när Xavier Le Roy fortsätter att dirigera fast musiken tystnat, och tvärtom, när Stravinsky fortsätter att skrälla ur högtalarna fast dirigenten tillfälligt lämnat scenen.

”Våroffer” är en konceptuell lek på temat regissör och aktör. Vem håller i trådarna? Xavier Le Roy tycks härska enväldigt när han med en handrörelse får orkestern att sluta spela, samtidigt som alla förstår att det bara är cd:n som är pausad.

Medan Xavier Le Roy gör aktören/dansaren till både koreograf och koreografi, går den unga, estniska performanceartisten Krõõt Juurak steget längre i ”Scripted smalltalk”. Här är publiken föreställningens aktörer.

Krõõt Juurak går runt bland publiken och delar slumpvis ut några sidors manuskript, plus mikrofon, till tre åskådare som tvingas läsa dialogen högt, därtill på engelska. När de ”småpratat” klart, enligt manus, spelas en låt medan Juurak utser tre nya offer. Och så vidare. Alla får vara med. Alla ska vara med. Huva.

Manuset är smart och följsamt, således förutsägs många publika tankar och invändningar, som ”När jag går på teater vill jag bli underhållen, inte själv vara underhållningen”. Och i samband med repliken ”Vi kunde åtminstone få betalt” skickas arvodet ut bland publiken: jättefat med godis och vodka (manusets ginflaska såg jag aldrig röken av).

Mest intressant är kanske ”Scripted smalltalk” som en illustration av vår mänskliga benägenhet att alltid vilja följa manus och den massans makt som författaren Elias Canetti ägnade sitt liv åt att förstå.

Trots flera åskådares försök att bryta med manus, låt vara delvis uppmanade därtill just av manuset, fullföljs ”Scripted smalltalk” till sin sista skrivna replik.

Tänkvärt. Rent av oroande.

Verk: ”Scripted smalltalk” Plats:

Verk: ”Scripted smalltalk”

Plats: MDT (tidigare Moderna dansteatern), Stockholm

Koreografi: Krõõt Juurak