Ann Petrén är den rätta – och kanske enda – skådespelaren att visa upp språket som fasadverk och lögn. Ingegärd Waaranperä har sett ” Vit, rik, fri” på Stockholms stadsteater.
Exakt på gränsen mellan teater och verklighet fångar hon oss, skådespelerskan Ann Petrén. Eller den verkliga Ann Petrén. Eller Klytaimestra – eller rent av Agamemnon?
Sidenblank, beige och modernt sofistikerad står hon framför sitt byzantinskt böljande toalettbord i plastmarmor. Nu och då så nära varandra. Hon vill säga oss något, hon blir till genom att förklara sig för oss, hon blir till genom att föreställa sig vad vi tänker om henne. Hon är tankspritt lakonisk, inom henne pågår en livsavgörande diskussion med argument hon prövar på oss. Hon är fri. Men frihet finns inte om det inte finns gränser. Vem sätter dem? Vem dominerar vem? Är våld lika med makt?
Efter ”Lagarna” som spelas på Teater Galeasen går dramatikern Christina Ouzounidis i ”Vit, rik, fri” in under huden på Klytaimestra, huvudperson om hon får säga det själv, i Aischylos trilogi ”Orestien”. Hon var gift med kung Agamemnon som offrade deras dotter Ifigenia för att få förlig vind för färden till trojanska kriget. När han kom tillbaka mördade hon honom, som hämnd och skymf.
Handlingen ligger i berättandet, i Ouzounidis enträgna utforskande av språket. Perspektivet vrids en millimeter, en ny världsbild anas. Av urdramat ”Orestien” blir en filosofisk spegelsal där skådespelerskan dyker upp i än den ena positionen än den andra: ny utsiktspunkt, nya motargument. Noam Chomsky, Hanna Arendt och andra tänkare passerar bildligt genom texten och kastar en blick på oss.
Det blir en hisnande skärpt, ofta mycket rolig, genus- och maktteoretisk kavalkad av numera välkänt Ouzounidis-märke. Därför är det också chockartat när föreställningen plötsligt går rakt i hjärtat och får ögonen att svida. Frågan om makten har vridits och vänts. Den som tar till våld är den maktlöse, den beroende. Klytaimestra regerar, inte Agamemnon. Och så plötsligt, vridet ett varv till och förtydligat genom Ifigenia: Hur fadern genom att bekänna att han inte förmår döda henne får henne att döda sig själv. Familjedramats barn offrar sig självmant, tidlöst.
Ouzounidis analytiska ordflöden kan påminna om Elfriede Jelineks, men tycks närmare, nästan skrivna på, teaterscenen. Bakom språkspelet och leken med det klassiska dramats speglingar finns här också detta andra, djupt inunder, som bara skådespeleriet och teatern kan avtäcka.
Ann Petrén är rätt skådespelare, möjligen den enda, för detta. I Ouzounidis regi öppnar sig hennes intelligenta, luttrat ironiska och smärtsamt livserfarna agerande in mot sådant vi inte sätter ord på. I korta hisnande ögonblick visar hon upp språket, varje berättelse, som försvarsverk, fasad och lögn. I glimtar ser vi hennes självrättfärdigande, hennes aningar av tvivel, hennes grandiosa självbedrägeri.
In kommer Budbäraren, ödets hand i den klassiska grekiska tragedin. Nonchalant kvitterar hon ut paketet han ger henne, öppnar det. Ett ögonblick flackar hon med blicken. Perspektivet vrids en gång till. Klytaimestra är vit, rik och fri. Men är hon oskyldig?