Sommarfars om moralens väktare. Snabba skämt ska få ”Zpanska flugan” till högre höjder.
För tredje sommaren i rad har Peter Dalle & Co landat i Kalmar och Krusenstiernska gården, en grönskande oas från förra sekelskiftet mitt i staden. Som vanligt har Dalle med sig några av landets mest rutinerade farsskådespelare. Robert Gustafsson och Suzanne Reuter har denna gång fått sällskap av bland andra Per Svensson och Robin Stegmar.
Pjäsvalet har fallit på en gammal klassiker: Arnolds & Bachs snart 90-åriga ”Spanska flugan”, som varsamt överflyttats till kalmaritisk 50-talsmiljö.
Årets produktion ger ett mer genomarbetat intryck än någon av de tidigare. Publiken bjuds på gott komedihantverk.
Handlingen surrar, som alltid i denna genre, kring missförstånd och erotiska förvecklingar. Senapsfabrikören och hans svåger har båda i sin ungdom haft en het natt med en spansk dansös, vilket påstås ha resulterat i en son som ingen av dem har sett men som båda har betalat underhåll för sedan dess. Snedsprånget förvärras av att svågern och fabrikörens hustru båda är drivande i föreningen Moralens väktare. Med i leken finns också några ungdomar, vilkas spirande kärlek hamnar i kläm mellan föräldrarnas moralväkteri och affärsintressen.
Det ligger också i denna genres natur att fiska i fördomar och skräck för avvikare. Även i Dalles & Gustafssons bearbetning haglar sexismerna trots halvhjärtade försök till politisk korrigering. Mer besvärande är den rätt ohöljda rasism som samer utsätts för i föreställningen. Det skojas om ”lappar” på ett sätt som vore otänkbart om driftkuckun var svart eller jude.
Driftkuckun, en norrländsk assyriolog (!), görs av Robert Gustafsson som svarar för en inspirerad prestation rakt igenom. Bland många andra talanger vågar Gustafsson vänta i en utsträckning som kännetecknar stora komediaktörer. Genom att vänta gör han pjäsen till sin. Till slut får man intrycket att det är rollen och vi i publiken som väntat på honom.
Peter Dalle är bättre än jag sett honom på länge. Hans kalmaritiske om än inte karismatiske senapsfabrikör pendlar blixtsnabbt mellan svettiga ångestattacker och libertinska återfall.
Suzanne Reuter gör en stilren studie i en Moralens väktare som ständigt krackelerar av undertryckt sexualitet. Eller rättare sagt: en hustru och mor vars olyckliga äktenskap har gjutit henne till ett sprickfritt stycke av armerad betong.
Det är konstigt att sådant är roligt, men det är det. Där skrattet dyker upp har inte sällan rädslan redan varit.