Egentligen är det inte konstigare att tävla i musik än att tävla i fotboll. Eller snarare, att tävla i fotboll är minst lika konstigt som att tävla i musik.

Varför är det viktigt att ett visst lag om elva män eller kvinnor är bäst vid ett givet tillfälle på att placera en boll där ett annat lag inte vill ha den? Svaret är: För att vi har bestämt att det är viktigt. Tid och tradition har gjort fotboll till en kulturell grundpelare över hela världen, så pass att länder som tidigare inte har varit så intresserade på senare år har hakat på med ny iver. Till exempel Japan, Korea och USA. Fotbollen har aldrig varit större än nu, och folkstödet är så starkt att det i somliga länder vore mer kontroversiellt att förbjuda fotboll än att avskaffa den representativa demokratin.

På ett liknande sätt förhåller det sig med morgondagens schlagertävlande. Årets Europamästerskap i schlager är inte viktigt för att musiken i sig motiverar det. Det är viktigt för att tävlingen har vuxit sig så ofantligt stor, för att så många satsar så stort på att vinna, för att det finns en sådan ofattbar publik som följer evenemanget.

Om fler än hundra miljoner människor samtidigt följer ett skeende, oavsett vilket, då är det viktigt. I synnerhet om siffran blir större för varje år.

Tänk tanken att någon i morgon startade en konkurrenttävling. Lika många länder, lika många låtar. Jag tror inte att särskilt många skulle bry sig. Det behövs en tradition, en folkförankring och inte minst en ohyggligt omfattande och dyrbar produktionsapparat. Sådant kan bara byggas upp under en lång följd av år.

Och nu är vi där. Bert Karlsson må hojta om att ingen tar tävlingen på allvar längre, den enkla sanningen är att schlagerfestivalen aldrig har varit större än nu.

Att sen årets vinnare knappast kan räkna med någon snitslad bana ut i Europa och världen är en annan sak. Där ligger en av tävlingens allra mest iögonfallande paradoxer: hela denna jättepublik röstar fram ett namn som höljs i ära och oreserverat jubel - och tappar därefter omedelbart intresset.

Fortfarande är Abba det enda namnet som har kunnit använda sin schlagertriumf som en trampolin till popmusikens högre höjder, och även i det fallet var läget ett år efter segern rätt uselt.

Jag tror att just det är en central del av lockelsen. Raka försäljningslistor finns det hur många som helst, schlager-EM är något annat och obegripligare. Och därför mer fascinerande. Utan sin löjlighet, sina överdrifter och sina självmotsägelser vore den knappt värd att bry sig om alls.