Kultur & Nöje

SD:s hat mot demokratin är konstant

Det parti lundastudenterna Björn Söder och Jimmie Åkesson tog över i början av 2000-talet förvaltar ett idéarv från Sveriges Nationella Förbund och det tidiga 1900-talets högerradikalism, skriver författarna Ola Larsmo och Per Svensson.
Det parti lundastudenterna Björn Söder och Jimmie Åkesson tog över i början av 2000-talet förvaltar ett idéarv från Sveriges Nationella Förbund och det tidiga 1900-talets högerradikalism, skriver författarna Ola Larsmo och Per Svensson. Foto: ROGER TURESSON

Debatten om Sverigedemokraternas ideologiska etikett är inte slut i och med decemberöverenskommelsen. Tvärtom är det i dag viktigare än någonsin att dra upp partiets fascistiska rötter i ljuset. Det skriver författarna Ola Larsmo och Per Svensson.

Ledande sverigedemokrater tänder gärna adventsljus.

Partisekreteraren Björn Söder gjorde det när han inledningstalade vid SD:s kommun- och landstingskonferens i Västerås den första helgen i december. Den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson gjorde det i den julhälsning han la ut på tidningen SD-kurirens sajt.

Liksom så många andra svenska jultraditioner är de vackert flämtande adventsljusen en import från Tyskland.

”Blott barbariet var en gång fosterländskt”. Esaias Tegnérs diktrad är sönderciterad men insiktsfull. Så hur mycket barbari ryms i Sverigedemokraternas fosterländskhet? Och var har den sina rötter?

Den gångna hösten borde ha klargjort för de flesta att Sverigedemokraterna inte är ett politiskt parti som andra. När Mattias Karlsson den 2 december tog den svenska parlamentariska demokratin som gisslan och förklarade att SD skulle verka för att fälla varje regering som bedrev en för partiet misshaglig invandringspolitik gjorde han det som ledare för en revolutionär rörelse med en mission långt bortom det vardagspolitiska filandet på skattesatser och pensionsöverenskommelser. Sverigedemokraterna har givit sig själva uppdraget att rädda, eller snarare återskapa, Sverige.

Stefan Löfven och Magdalena Andersson har stämplat Sverigedemokraterna som ”ett nyfascistiskt parti”. Mot den kategoriseringen har några historiker och politiska skribenter protesterat. De har pekat på att SD-aktivister varken bär svarta skjortor eller tar avstånd från den parlamentariska demokratin.

Vi kan tycka att detta mest är en fråga för politikens ornitologer. Vi ställer oss frågande till det meningsfulla i att jämföra 30-talets fascistiska strömningar och dagens extremnationalism enbart utifrån de mest tidsbundna kännetecknen – uniformer och energisk antidemokratisk retorik på 30-talet; slipsar och ivriga bekännelser till demokratin på 2010-talet.

Mer intressant är att fråga sig om det här finns någon ideologisk konstant.

”Nog kan Sverige bidraga att lindra nöden i världen. Det vilja vi icke undandraga oss. Men detta sker sannerligen inte genom att fritt öppna gränserna för med oss väsensskilda folkelement. Ställ saken på dess spets. Har en familj med egna barn rätt att försumma dessa för främmande fosterbarn? Har då en nation med egna medborgargrupper i nödläge rätt att försämra dessas ställning genom invandring? Vi besvara frågan med nej.”

Den gången gällde frågan ett tiotal judiska läkare från Tyskland. Den som sa nej hette Elmo Lindholm, lundensisk docent i latin och ordförande för Sveriges Nationella Förbund. Det också i dag välkända budskapet formulerades i en artikel i förbundets organ Nationell Tidning i månadsskiftet februari/mars 1939.

Vid denna tid, några månader efter Kristallnatten, drog en våg av antisemitiska möten över Sveriges universitetsorter. Det började med ett nazistiskt fackeltåg i Stockholm den 6 februari. Runt 450 studenter tågade under banderollen ”Stoppa judeimporten”.

Sedan följde Bollhusmötet hos studentkåren i Uppsala den 17 februari, där en majoritet protesterade mot tanken på att ge en handfull tyskjudiska medicinare arbetstillstånd i Sverige. Läkarstudenterna i Stockholm höll ett snarlikt möte den 22 februari. Kulmen blev det kårmöte som hölls på Akademiska föreningen i Lund den 6 mars. Drygt tusen studenter deltog, två tredjedelar av dem röstade för en flyktingfientlig och antisemitisk resolution.

Resultat blev bilden av en kompakt främlingsfientlig opinion bland unga akademiker. Föreställningen om att landets blivande intellektuella elit enhälligt sagt nej till ”import” av förföljda läkare påverkade utan tvekan Sveriges flyktingpolitik under de kommande krigsåren. Avtrycken är synliga i riksdagsdebatterna, där studenternas argument återkommer ord för ord.

Men det fanns också en stark socialdemokratiskt, liberalt och kristet färgad flyktingvänlig student­opinion. Man kan därför betrakta det som sker dessa hysteriska vinterveckor 1939 som en skickligt genomförd propagandakupp iscensatt av två av tidens högerextrema grupperingar: det lilla nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling, SSS, mer kända som ”lindholmarna” och den i dag märkligt bortglömda, mer borgerligt och akademiskt förankrade rörelsen Sveriges Nationella Förbund (SNF), Elmo Lindholms organisation, vilken som mest hade 30 000 medlemmar.

Tar man del av referaten från studentmötena blir det uppenbart att dessa båda rörelser, som annars inte samarbetade öppet, hade ingått en ohelig allians kring det gemensamma målet att hålla judiska flyktingar borta från Sverige.

Dagens Sverigedemokrater beskrivs ofta, och korrekt, som ett parti med ”nazistiska rötter”. Då syftar man på 80- och 90-talets vit-maktmiljöer. Men det parti de fyra lundastudenterna Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson tog över i början av 2000-talet, förde in i riksdagen 2010 och nu tror sig kunna göra statsbärande, förvaltar framför allt ett idéarv från SNF och det tidiga 1900-talets högerradikalism. Det är detta arv som i SD:s retorik stuvats in bakom kodordet ”socialkonservatism”.

Vill man förstå hur Björn Söder tänker när han, intervjuad av Niklas Orrenius på SD-stämman i Västerås, talar om ”judar” och ”samer” som tillhörande andra ”nationer” (DN 14/12), har SNF:s idégods ett betydande förklaringsvärde.

SNF, bildat som Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) 1915, stod till en början nära Allmänna Valmansförbundet (föregångare till dagens moderater). SNU kom att bli en del av den så kallade ”unghögern”, en rörelse bland unga högerintellektuella som var fientliga till det framväxande moderna samhället, men samtidigt kände främlingskap inför en nostalgisk överklasskonservatism.

Unghögermännen hatade demokratin, marxisterna (det vill säga socialdemokraterna) och liberalismen. Politiker som Karl Staaff och Hjalmar Branting kallades ”landsförrädare” – både för sina nedskärningar av försvaret och sitt arbete för allmän och lika rösträtt. Kring SNF samlades den radikala höger som såg demokratin som dekadent och som klädde detta demokratimotstånd i en hårdför nationalism. När SNF närmade sig fascismen, vilket 1934 ledde till en brytning med den demokratiska högern, Allmänna Valmansförbundet, var det för att denna fascism framstod som ett motgift mot den samhällsupplösande liberala demokratin. När flyktingdebatten vaknade efter Kristallnatten 1938 var det alltså socialdemokrater och liberaler som var måltavlan. Eller som föreningen Heimdals styrelseledamot Igor Holmstedt (sedermera kommunalråd) formulerar det under Bollhusmötet i Uppsala:

”Inom vidsträckta och framför allt inflytelserika kretsar går man så långt man vågar för att främja flyktingarnas mottagande i Sverige – så långt man vågar av fruktan för att opinionen mot dessa åtgärder skall växa sig för stark.”

SNF anknöt sin nationalism till romantikens föreställningar om en mytisk, organisk folkgemenskap där folket, eller ”nationen”, görs till ett slags levande väsen, och där det därför inte kan, eller får, finnas några konflikter mellan olika samhällsgrupper eller klasser. Sådana konflikter framstår som sjukdomstillstånd, sociala virusinfektioner. Det är mot den bakgrunden man bör reflektera över varför Björn Söder under konferensen i Västerås, i ett föredrag om Sverigedemokraternas ”ideologiska grund”, lyfte fram en tysk romantisk 1700-talsfilosof, Johann Gottfried Herder:

”Herder sa: ’Det finns bara en klass i staten. Folket. Kungen och den enkle bonden tillhör båda denna klass.’”

Föreställningen om fosterlandet, folket, samhället som en organisk enhet, en kropp, hotad av inre och yttre nedbrytande krafter, är ett ledmotiv i den moderna europiska politiska historien. Vi menar att denna idé utgör en grundbult också i den sverigedemokratiska föreställningsvärlden. Det är därför partiet tycker sig ha rätt och plikt att ställa ultimativa krav (”fälla varje regering”). Mattias Karlsson tror sig representera något mer och större än en trettonprocentig andel av valmanskåren: den autentiska folkviljan, subjektet ”Sverige”.

En av de intellektuella ledstjärnorna för 20- och 30-talets unga högerradikaler hette Rudolf Kjellén, inflytelserik statsvetarprofessor i Uppsala, och den som förmodligen myntade begreppen ”geopolitik”, ”folkhem” och ”nationalsocialism”. En annan var Kjellén-lärjungen och folkbildaren Teodor Holmberg. Båda utgör ideologiska inspirationskällor för Sverigedemokraterna (se till exempel Mattias Karlssons blogg ”Tankar & tidssignaler” eller SD:s principprogram från 2011).

En tredje representant för ”unghögern”, emigrationsforskaren med mera Adrian Molin, höll i november 1934 ett föredrag i den konservativa, uppsaliensiska studentföreningen Heimdal, där han försökte leda i bevis att den nazistiska tankevärlden i själva verket skapats av just den svenska unghögern. Föredraget gavs senare ut i bokform under titeln ”Ett svensk perspektiv på den nazistiska idékretsen”. Historikern Eric Wärenstam, en av de få forskare som studerat SNF, skriver i översiktsvolymen ”Fascismen och nazismen i Sverige 1920–1940” (1970): ”Man kan /…/ ge Molin rätt i att en stor del av det nazistiska tankegodset fanns i Sverige, innan Hitler kom till makten.” Men, tillägger Wärenstam, detta gods fanns ”utan tvivel lite varstans i världen”. Inte ens nationalismen klarar det nationella testet. SNF efter 1934 beskriver Wärenstam i sin avhandling som så: ”Man arbetade alltjämt målmedvetet för att i Sverige skapa en motsvarighet till nazismen i Tyskland och fascismen i Italien.”

Entusiasmerade av Hitlers maktövertagande skaffade sig också SNU/SNF uniformsskjortor (grå) och släppte in en aggressiv antisemitism i Nationell tidning. Det var det tidstypiska. I dag har den exkluderande nationalismen anpassat sig till nya tider, nya seder. Makt erövras, och manifesteras, på andra sätt.

Men världsbilden, fiendebilden, är sig förvånansvärt lik: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss”, skriver Jimmie Åkesson i sina politiska memoarer, ”Satis polito”.

Att ett parti gärna sitter i riksdagen gör inte automatiskt detta parti ”demokratiskt” i ordets djupare mening. ”Splittring”, det vill säga intresse- och åsiktsbrytningar är ett uttryck för både modernitetens och demokratins väsen. Med sin romantiska nationalism griper Sverigedemokraterna både i retorik och i sak tillbaka på de för- och profascistiska krafter som i det tidiga 1900-talets Sverige formulerade ett hatiskt motstånd mot den moderna demokratin.

Sverigedemokraterna hade inte nöjt sig med nyval. De vill ha ett helt nytt Sverige. Eller som Elmo Lindholm uttryckte det i ett tal i Helsingborg i det tidiga 30-talet: ”Alla de skilda småflödena måste smältas samman till en brusande nationell strömvåg, som för svenska folket fram i enig samlad kraft till angrepp på det murkna i dagens radikala samhälle…”

Vilka och vad får inte plats i detta nya enade, homogena och själfulla Sverige? Det är den frågan vi bör ställa oss medan Söder och Karlsson tänder sina ljus.

Skribenterna.

Ola Larsmo är ordförande i Svenska PEN och sedan många år medarbetare i DN Kultur. Han är författare till ett flertal romaner och böcker, bland annat ”Djävulssonaten”, en historisk essä om det så kallade Bollhusmötet i Uppsala 1939. En dokumentär pjäs baserad på boken spelas i Uppsala i februari.

Per Svensson är medarbetare i Sydsvenskan, tidigare kulturchef på Expressen och hedersdoktor vid Malmö högskola. Han är också författare, senast till ”Vasakärven och järnröret – om den långa bruna skuggan från Lund”, en essä om Sverigedemokraternas ideologiska rötter i 30-talets Skåne.

Denna text publiceras i dag samtidigt i Dagens Nyheter och Sydsvenskan.