Språket

Semikolonet ett otydligt tecken i tiden

Aldus Manutius, semikolons uppfinnare.
Aldus Manutius, semikolons uppfinnare. Foto: Wikimedia Commons

På lördag är det semikolonets dag. Tecknet älskas av språkintresserade, men anses ofta svåranvänt och lite gammeldags – trots att det visat sig vara extra populärt hos yngre. Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius låter skiljetecknens juvel tala till punkt.

Standardlängden av ett mirakel kan vara långt. Eller i alla fall kännas längre än det är. När Jonas Hassen Khemiri publicerade en novell med titeln ”Standardlängden av ett mirakel” i DN för en månad sedan fanns där 20.400 tecken, men bara en enda punkt. Texten innehöll i stället 305 kommatecken, och jag var andfådd när jag kom till slutet.

Effekten av att låta kommatecken dominera en text är omedelbar. Särskilt om man som Jonas Hassen Khemiri behärskar kommateringen och utnyttjar det stilistiskt. Texten är en monolog, och personen som talar kan inte hejda sig. Kommatecknen gjorde detta tydligt.

Men vad skulle effekten bli av att bara använda semikolon som interpunktion? Jag prövade först att skriva denna text så. Du ska vara glad att jag övergav det projektet. Poängen blir nämligen snabbt övertydlig. Det känns oöverstigligt konstlat.

Sådan är semikolonets lott. Till skillnad från våra betydligt vanligare skiljetecken – som punkt, utropstecken, frågetecken, tankstreck och kommatecken – är semikolonet så udda att det lätt känns sökt, otydligt, onormalt. Det är tecknet som syns mer än det verkar.

Inte konstigt då att det firas med en egen dag. På lördag, den 6 februari, är det semikolonets dag.

Tecknet, som vi använder det i dag, introducerades av Aldus Manutius år 1494. Han var boktryckare i Venedig. Förutom att han uppfann semikolonet har han också berikat oss med kursiven och utvecklat kommatecknets användning. Han tryckte gamla klassiker, bland annat i ett bokformat som kan påminna om dagens pocketböcker. Aldus Manutius avled den 6 februari 1515 och därför är det denna dag som semikolonet firas.

Inte många skiljetecken har en egen dag. Det behövs faktiskt ingen dag för hashtaggen, #, eller utropstecknet. De frodas i den digitala världen. Inte heller behövs någon dag för punkten. Den används så ofta i både analoga och digitala texter att den fortlever på grund av sin nödvändighet. Möjligen skulle vi kunna fira kommat lite extra. Det är inte bara föremål för Jonas Hassen Khemiris stilkänsla, utan diskuteras också i samband med olika principer för kommatering, liksom bristen på principer, och en och annan ondgör sig också en hel del över skribenters oförmåga att följa de regler som lärs ut.

Ett omdebatterat tecken kan få en dag. Och så är det alltså med semikolon. Inte märkligare än andra firade företeelser, till exempel kanelbullen. Och likt kanelbullar älskas tecknet av en del, medan andra, likt dem med glutenintolerans, spyr galla över dess onödighet. Säkert är motståndarna en förutsättning för dem som älskar semikolonet. Debatten och polemiken svetsar samman företrädarna.

Det är i alla fall klart att språkintresserade är semikolonkramare. I en omröstning 2013 fick Språktidningens läsare välja vilket skiljetecken som var deras favorit, och där vann semikolon en jordskredsseger. Tecknet fick 23 procent av rösterna; punkt och kommatecken fick till exempel bara 13 procent vardera.

Särskilt positiva är yngre skribenter. Cecilia Imberg, språkvetare vid Lunds universitet, undersökte hur olika åldersgrupper använder semikolon. Testpersonerna fick en rad exempelmeningar som skulle kompletteras med skiljetecken. De deltagare som var födda mellan 1984 och 1994 använde semikolon betydligt oftare än de som var födda mellan 1944 och 1964. Den yngre gruppen satte ut totalt 94 semikolon mot 63 för den äldre gruppen.

Att tecknet ger starka positiva vibbar märks också utanför språkkretsar. Det finns en rörelse som använder semikolon som symbol för att man försökt ta livet av sig, men överlevt. I sociala medier delar folk bilder av tatueringar med semikolon. Syftet med ”The semicolon project” är enligt rörelsen att stödja människor som antingen gått igenom en svår depression, lider av ångest eller som haft självmordstankar.

För en social rörelse är det säkert en förutsättning att tecknet inte har så tydlig språklig betydelse – att det kan fyllas med ett eget symbolvärde – och att det är relativt ovanligt.

För ovanligt, det är tecknet. Medan det förekommer cirka 50.000 punkter och 30.000 kommatecken på en miljon ord, så förekommer det bara 400 semikolon på en miljon ord. Det är denna ovanlighet som gör att tecknet märks när det väl används, och det är säkert också detta som gör oss så osäkra.

Språkvetaren Alexander Katourgi undersökte för något år sedan användningen av semikolon i bloggtexter och i artiklar i nyhetsmedier. Hans kandidatuppsats i svenska vid Högskolan i Gävle visade att två av tre semikolon var felanvända. I bloggtexterna var bara ett av fem semikolon korrekt använt. I nyhetsartiklarna följde vartannat semikolon språkvårdens rekommendationer. Det vanligaste felet var att semikolon användes som kolon.

Också i Cecilia Imbergs undersökning blev det ofta fel. Flera deltagare i hennes undersökning uppgav självmant att just semikolon var ett tecken som de inte behärskade till fullo. Ett av skälen till att det så ofta blir fel är enligt Alexander Katourgi just de luddiga rekommendationerna. Sällan sägs det något om att semikolonets huvudsakliga funktion är att ersätta konjunktioner som ”och” och ”ty”, eller att det faktiskt är betydelsebärande.

Ja, det är kanske till slut där skon klämmer. Semikolon har nämligen en betydelse på flera plan. Punkter och kommatecken sorterar upp satserna, men betyder i sig själva ingenting. Stoppar du in ett semikolon betyder den först något i satsbyggnaden, men på köpet får du också en betydelse på högre nivå. Läsaren ser ditt tecken och tror sig veta mer om vem du är.

Det är egentligen inte märkligare än vilken annan synonym som helst. Se semikolon som ett ord, en resurs – ovanlig och skrytsam, men spännande när den passar in. Kanske inte så olikt det sönderdiskuterade ordet ”hen”. Också det en resurs, en modern synonym till ”den” och ”han eller hon”. Ibland passar det fint, men det signalerar också vem du är och du får räkna med att några läsare går i taket.

Bland våra skiljetecken är semikolonet en juvel. På det allra minsta utrymme berättar det mer än vi annars behöver betydligt längre ord och meningar för att klara av. Semikolon är en språklig lyx som alla har tillgång till; pröva på att använda det någon gång! Men missbruka inte tecknet; det är skört och inte sällan blir det helt tokigt. Å andra sidan är värsta som kan hända att du får en uppfriskande språkdiskussion på halsen.

Så funkar det

  • Semikolon markerar meningsgräns men betonar samtidigt sambandet mellan två meningar. Om punkt känns för avgränsande och kommatecken är olämpligt eftersom det som står före respektive efter skiljetecknet utgör fullständiga satser, så är semikolon förmodligen ett bra val.
  • Tecknet signalerar till läsaren: Lugn, sluta inte läsa; det kommer mer! Det vill också säga: Se sambandet! I praktiken är alltså den första meningen en förutsättning för den följande, den som kommer efter semikolon.
  • Tecknet uppmärksammar läsaren på att det som följer är en konsekvens eller utveckling av det redan sagda.

Källa: Ur Siv Strömquists Skiljeteckensboken (Morfem). Siv Strömquist föreläser om skiljetecken på Språkforum på Nalen i Stockholm den 11 mars.

Sagt om semikolon
  1. ”Min främsta litterära förtjänst är inte mina tankars djup, höghet och klarhet, inte min humana humor och min demokratiska ironi, inte mina bilders skönhet och exakthet och sammanhang, inte min stils attiska smidighet och värdighet, naturlighet och höghet. Det är inte ens det att jag är en förkämpe för bruket av singulärt verb vid pluralt subjekt. Nej, min största och ovanskligaste ära är den att jag i en tid av stilförskämning är en av de få som förstår att uppskatta och rätt bruka semikolon.” Sigfrid Lindström, författare och journalist
  2. ”Här är en lektion i kreativt skrivande. Första regeln: Använd inte semikolon. De är transvestita hermafroditer som inte symboliserar någonting. Allt de gör är att visa att du har gått på universitet.” Kurt Vonnegut, i ”A Man Without a Country”
  3. ”Jag lämnade en gång en förläggare bara för att han försökte byta ut mina semikolon mot kommatecken.” Milan Kundera, i ”Romankonsten”.
  4. ”För utbildade människor är kommatering en fråga om regler, men för mig handlar det om känsla. Men jag måste säga att jag har stor respekt för semikolon; det är en användbar liten gynnare.” Abraham Lincoln 
Språket. Vill du också ha svar på en fråga?

Ring: Språkrådet 08-4424210, vardagar 9–12.

Eller mejla: sprakfragor@
sprakochfolkminnen.se