I februari skrev jag tre artiklar om en växande farsot i Europa: hatet mot muslimer, även känt som islamofobi. En lång rad liberala och konservativa debattörer har sedan trätt fram för att underkänna diagnosen. Deras resonemang - mest utförligt hos Carl Rudbeck (20/2) och Torbjörn Elensky (28/2) - landar i lugnande besked. Islamofobi är inget reellt problem. Islamofobi är inget giltigt begrepp. Islamofobi existerar inte, som fenomen i egen rätt.
Rudbeck och Elensky slår fast att islam måste "tåla kritik". Talet om islamofobi är ett försök att bakbinda och sätta munkavle på fritt tänkande människor, som inget annat vill än att ifrågasätta religionen. Begreppet gör det omöjligt att uttala kritik mot Koranen och Muhammed, såväl som den iranska regimen och det saudiska kungadömet. Torbjörn Elensky gör gällande att "personer som Andreas Malm i dag använder 'islamofobi' på exakt samma sätt som de anklagat Israelvänner för att missbruka ordet 'antisemitism': de använder det för att tysta kritik av religiösa och politiska organisationer och institutioner genom att svepande kalla denna 'rasistisk'."
Jag är ute efter att tysta legitim kritik.
Låt mig - eftersom denna debatt till så stor del kommit att handla om person - först säga något om mig själv. Jag har tillsammans med min partner Shora Esmailian skrivit två böcker om Iran, som driver kritiken mot den islamiska republiken till öppen fientlighet och absolut solidaritet med motståndets rörelser. En av dem är utgiven på Pluto och University of Michigan Press. Sedan hösten 2004 har vi skrivit regelbundet om Iran i bland annat Arbetaren och DN, nagelfarit mullorna och Ahmadinejad, följt den gryende arbetarrörelsen och hållit kontakt med aktivister såväl inne i landet som i diasporan. Som en följd av detta är det numera omöjligt för oss att åka till Iran, om vi inte vill riskera att i första hand Shora hamnar i fängelse med oanade konsekvenser. Hon kan inte besöka sin familj.
Jag betackar mig för lektioner om att man måste kunna kritisera islamistiska rörelser.
Jag skulle kunna ta fler exempel från min egen verksamhet - som den fräna debatten i den svenska antikrigsrörelsen om synen på det irakiska motståndet 2005, eller min kritik av islamistisk antiimperialism i boken "När kapitalet tar till vapen" - men person är, när allt kommer omkring, föga intressant. Det handlar om principen. Betyder behovet av ett kritiskt förhållningssätt till den islamiska religionen och de islamistiska rörelserna att det inte också kan finnas rasistiska föreställningar om muslimer? Detta tycks vara vad i synnerhet Elensky menar. Låt oss då göra en analogi som faktiskt håller:
Man måste kunna ifrågasätta den judiska religionen och staten Israel. De måste tåla kritik. Därför är antisemitism ett ogiltigt begrepp om ett icke-fenomen, som bara syftar till att kväva ett friskt och nödvändigt samtal.
Vilka resonerar så?
Här inställer sig ett annat försök att misstänkliggöra mina avsikter. Jonathan Leman hävdar (13/3) att mitt antirasistiska engagemang "inte är genuint" eftersom jag inte markerar motstånd mot antisemitism. För att en sista gång slösa tecken på mig själv: den senaste heta debatten om antisemitism inom den svenska vänstern gällde Israel Shamir, författare till rader av judehatande alster.
Den nådde sin kulmen efter att jag på denna sida den 9 november 2006 angrep FiB-Kulturfront och Alhambra för att ha spridit dem.
Den enda rimliga principen är denna: man kan givetvis kritisera det sionistiska projektet och den judiska staten, islamistiska projekt och islamiska stater, judisk religion och islamisk religion utan att för den skull vara vare sig antisemit eller islamofob. Men vid sidan om kritik finns också hat - mot judar i deras egenskap av judar, mot muslimer i deras egenskap av muslimer.
Ska det vara så svårt att se?
Tydligen: Rudbeck och Elensky vägrar medge att det finns ett hat mot muslimer som griper omkring sig i Europa. Vilka perceptionssvårigheter som ligger bakom denna envisa hållning har jag svårt att förstå. Hör de inte vad högerpopulistiska partier över hela kontinenten skränar? Ser de inte att de vinner röster? Läser de inte om vad som händer i Danmark, i Holland, i vårt eget land från Simrishamn till Hisingen? Anar de inte att det offentliga samtalets och populärkulturens gängse demonisering av muslimer kan ha någon liten betydelse för att forma föreställningar - för att inte tala om krigen i Afghanistan, Irak eller Palestina (men här förstår jag att ideologin förblindar)? Nej, de förnimmer blott censuriver. Carl Rudbeck hävdar att Ingmar Hedenius enligt min logik skulle diagnostiseras med fobi.
om om det var teodicéproblemet Bruce Bawer, Bat Ye'or och de andra Eurabienförfattarna behandlade. Som om det var allmänfilosofisk ateism som motiverade Sverigedemokraterna, Vlaams Belang eller FPÖ. Som om idéer om att muslimer suger ut icke-muslimer på pengar, förökar sig i hypertakt, kontrollerar Europa genom sammansvärjningar, är cancer, barbarer, femtekolonnare och måste hållas borta, fördrivas eller dödas - det vill säga just de idéer mina artiklar behandlade - utgör något slags ärbar religionskritik?
Om de är något annat - om de är en rasism riktad mot människor med bakgrund i muslimska kulturer - behöver de ett namn. Är "islamofobi" dåligt? Det är ett oskarpt begrepp. Så är även fallet med "antisemitism" (judar är inte de enda semiterna), med "främlingsfientlighet" (föremålen för fientligheten är sällan främlingar i objektiv mening) och med "rasism" (biologiska raser existerar inte). Det hör till denna tankevärld att den söker gränser där inga finns. Konturerna i de termer som ska avspegla den blir därför med nödvändighet luddiga, men det gör det - tyvärr - inte mindre påkallat att tala om saken.
Islamofobi är nu det begrepp som satt sig i den internationella diskursen om den alltmer hysteriska och omfattande rasism som riktas mot människor identifierade som muslimer. Man kunde önska att termen i stället var "antimuslimism", "antimuslimsk rasism" eller något liknande, men de ligger sämre i munnen och lider av svagt stöd; alla försök att lansera dem har hittills runnit ut i sanden. Om vi vill ha ett ord för rasism mot muslimer är det nog, vare sig vi gillar det eller ej, islamofobi som gäller för överskådlig framtid.
Men, lyder så invändningen, inte kan man väl vara rasistisk mot en religiös grupp? Ronny Ambjörnsson menar (3/3) att "antisemitism är rasism, något man inte kan säga om islamofobi, som ju drabbar människor vilka inte har mer än religionen gemensamt". Att kunskapen om rasismens historia sitter så löst är förbluffande. I vad började antisemitismen om inte i demoniseringen av en religiös grupp? Mot vilka riktades det senaste folkmordet i Europa - det i Bosnien under tidigt 1990-tal - om inte mot muslimer, som avskiljdes, deporterades och massmördades i sin egenskap av just muslimer? Skulle det krävas hudfärg eller gemensamma gener eller någon annan biologisk "rasegenskap" för att man ska kunna tala om rasism? Nej: det enda som krävs är att människor döms utifrån sin härkomst. Detta är just det öde som allt oftare drabbar muslimer, definierade som människor med ursprung inom islam, oavsett vilken grad av tro de har.
Islamofobin är på väg att etableras som den dominerande formen av rasism i västvärlden, på fält efter fält: ideologiproduktion, lagstiftning, polisförföljelser, organiserad extremhöger, strukturell diskriminering, våldshandlingar från stater och enskilda.
Men liberaler sticker alltså sina huvuden i sanden. Strutsresonemanget upprepas av Dilsa Demirbag-Sten i G-P (23/2): islamofobi "är ett begrepp som förväxlar religionskritik med rasism", och i Expressen 10/3: "nu försöker en grupp människor på ett högst tvivelaktigt sätt stämpla alla islamkritiker som rasister". Mauricio Rojas bidrar (DN 4/3) med en utläggning om skillnaden "mellan islamiska vänner och fiender". Om mina artiklar hade handlat om antisemitism eller homofobi hade han knappast känt sig kallad att rycka ut för att förklara att det finns god och ond judendom, god och ond homosexualitet. Han ser helt enkelt inte problemet.
Nästan löjeväckande blir blindheten när Carl Rudbeck skriver: "Den som läser dessa tre artiklar kan få intrycket att Europa har blivit en krigszon där muslimer hunsas av organiserade islamofober. Men för de flesta av oss ser verkligheten inte ut så." Nej, just det. För de flesta av oss som heter Carl, Torbjörn eller Andreas ser verkligheten inte ut så.