Fynden i jorden försvinner, i en process starkt påskyndad av försurning och föroreningar.
Runstenarna vittrar sönder. Första gången Sveriges runstenar dokumenterades var 1637, då 93 procent av runorna var intakta. 2006 var siffran 80 procent.
Stormar skadar kulturmiljön. Stormen Gudrun 2005 förstörde fornlämningar i en aldrig tidigare skådad omfattning, bara i Kronobergs län skadades över 3.200 lämningar.
Skogsbruket hotar kulturarvet. En studie gjord i tre län (Kalmar, Västerbotten och Värmland) visar att 38 procent av alla fornlämningar skadas i samband med avverkning i skogen.
Jakten på malm påverkar kulturmiljön. I Kiruna och Gällivare har gruvorna ätit sig längre och längre in - till sist måste gator, parker och byggnader rivas eller flyttas.
Naturvård och kulturmiljövård krockar. När sötvattensområden restaureras hamnar lämningar som flottningsrännor och fördämningar för kvarnar ofta i andra hand. Risk för att värdefulla historiska samband raderas.
Jordprover tas vid 25 outgrävda fornlämningsområden för att bedöma risken för fortsatt nedbrytning. Proverna görs vart fjärde år och projektet avslutas 2030.
32 runstenar granskas i ett projekt för att fastställa sambanden mellan klimatets inverkan och nedbrytningen av sten. Ritningar, foton, kartor och meteorologiska data används i arbetet.
Ett nätverk för katastrofberedskap och restvärdesräddning har bildats. Tanken är att Riksantikvarieämbetet i samarbete med Räddningsverket, Statens fastighetsverk och olika kulturarvsinstitutioner ska bli bättre på att förutse och förebygga skador.
Allt fler skogsmaskiner har i dag tillgång till fornminnesinformationssystemet Fmis. På så sätt får skogsarbetarna digital information om var fornlämningarna finns.
Riksantikvarieämbetets enhet Runverket ansvarar för skötseln av runstenarna. Stenarna är mycket känsliga och förstörs lätt av oförsiktig behandling. Därför finns det ett system av frivilliga runfaddrar, som rengör stenarna på korrekt sätt.