Sex som vapen i kulturkampen

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Det var inte länge sedan kvinnor i Europa saknade rösträtt och homosexualitet sågs som en sjukdom. Men i det nya kriget mellan ”kulturer” har plötsligt jämställdhet och sexuell frihet kommit att ses som europeiska grundpelare, skriver Magnus Linton.

Det var inte länge sedan kvinnor i Europa saknade rösträtt och homosexualitet sågs som en sjukdom. Men i det nya kriget mellan ”kulturer” har plötsligt jämställdhet och sexuell frihet kommit att ses som europeiska grundpelare, skriver Magnus Linton.

En vecka innan Jyllands-Posten 2005 publicerade sina karikatyrer höll Danmarks kulturminister Brian Mikkelsen ett tal där han förklarade ”krig mot den mångkulturella ideologin” och konstaterade i nästa andetag att som tur är har andra tagit upp striden tidigare och ”till hälften är slaget redan vunnet”.

Fem år senare tackade queerteoretikern Judith Butler nej till ett civilkuragepris när hon såg hur vissa av utdelarna, Berlin Pride 2010, hade vänt sina lansar bort från stat och majoritetssamhälle för att till kulturkämparnas förtjusning i stället rikta dem mot en redan starkt stereotypiserad religiös minoritet. Min poäng, sa Butler, är inte att ”överge frihet som norm, utan att undvika dess missbruk.”

Annons:

När Behring Breivik verkställde sitt massmord hade han enligt sina inspiratörer missuppfattat termen ”krig”, men fångat nyanserna bättre på punkt två: kulturkrigets måltavla var inte längre islam, utan ”de mångkulturella ideologerna” – alla som likt Butler just nu smittar väst med relativismens etiskt degenererande virus. Undfallande politiker. Förförd ungdom. Falska medier. Men framför allt: samtidens dekonstruerande feminister. De som gjort Europa ”sjukt”.

Idén om Europa som en kropp som drabbats av ett slags amoraliska metastaser var för tio år sedan en marginell diskussion i nykonservativa magasin, men är i dag en tevepopulariserad berättelse om brinnande förorter och en vilsen kontinent som inte spricker längs ekonomiska – utan kulturella – linjer.

I ”The Crisis of Multiculturalism” tar Alana Lentin och Gavan Titley ett imponerande grepp om det decennium som gått mellan 11/9 -01 och 22/7 -11, tiden då ”något vi kallar mångkulturalism” blev en projektionsyta, ett slags imaginär scen, för mångas till synes oändliga behov av att arrangera mänskligheten utifrån skillnader, förr i termer av ras och kön men nu allt mer på temat ”kultur”. Mångkulturalism i meningen en ideologi, -ism eller samlad politik – som den beskrivs av sina motståndare – har enligt författarna aldrig existerat; i kölvattnet av 1900-talets europeiska gästarbetarsystem har förvisso pliktskyldiga omplåstringar här och var gjorts för att få den nya mångfalden att fungera bättre, men ingenstans i Europa har det existerat något som skulle kunna kallas en mångkulturell politik. Snarast tvärtom.

Däremot är fantasin om -ismens hegemoni och aktuella haveri en av de mest säljande idéerna i det krisande Europas nya klimat av fientlighet och misstro, ett tillstånd som gjort homogenitet till kontinentens nya snuttefilt. Inte bara för den rasistiska populism som brett ut sig i parlament efter parlament utan, mer alarmerande, för en expanderande illiberalism klädd i liberala termer där krav på förbud mot minareter, slöjor, halal och moskéer tar avstamp i ett uniformerande pseudoförsvar för upplysningsvärden. Be free – like me.

Det mångkulturella beskrivet som etos i stället för ett globaliseringens matter of fact erbjuder, menar författarna, en arena för uppdatering av den rasism alla så duktigt lärt sig ta avstånd från. Varken sexism eller rasism är en fråga om avsikter – utan om praktiker, hos utövaren ofta omedvetna – som bara kan förstås utifrån studiet av konsekvenser. Ett bestående avtryck från den tid boken behandlar är en massiv avpolitisering av modernitetens ofrånkomliga sociala och ekonomiska dilemman; kontinentens återhämtning framstår allt mind­re som en komplicerad fråga om att civilisera ekonomi och allt mer som en enkel fråga om att civilisera kultur. Och allt börjar med ett rejält kliv ur det relativistiska träsket.

Att de politiska svaren hoppade från ekonomi till kultur ska enligt författarna förstås utifrån kulturbegreppets ändamålsenlighet. Det var när queera landvinningar paradoxalt nog började användas i vad kulturteoretikern Perry Anderson kallar ”Europas nuvarande tillstånd av måttlös narcissism” som Judith Butler drog öronen åt sig. I diskussionen om det mångkulturella har inte bara genus utan även sex blivit det senaste materialet, eller snarare verktyget, i det europeiska skillnadsbygget mot Orienten.

Trots att kvinnor inte haft rösträtt i mer än några decennier, homosexualitet nyligen var en sjukdom och bara en tredjedel av kontinentens befolkning stödjer hbt-personers rätt att adoptera driver i dag dominerande politiska krafter, många helt utan egen engagemangshistoria i frågorna, idén att ”sexuell demokrati” inte bara är uppnådd i Europa utan att jämställdhet och sexuell frihet hör till kontinentens etikhistoriska grundpelare, och att de primära hoten mot dessa värden inte kommer från de normer som än i dag reglerar lagstiftning, utbildning, medier, vardag och i stort sett all social interaktion – utan från intoleranta minoriteter. Friheten är vår, homofobin deras. Skillnaden enorm. Och befrielsen ett val mellan kulturer.
I det nyessentialistiska Europa skrivs en kollektiv och historisk kamp för att ta sig relativa rättigheter om till ett individuellt val mellan färdiga kulturer i vilket absoluta rättigheter fås i den ena. Denna sexualisering av europeiska ideal, menar författarna, spelar ingen progressiv roll för den angelägna uppgörelsen med heteronormativt förtryck, men för en rad aktuella politiska projekt är sex oslagbart som skapare av en ”diffus men tillfredsställande känsla av att befinna sig på rätt sida moderniteten”.

Boken är en dessvärre trovärdig analys – provocerande för både vänster och höger – av den paranoida kulturpessimismens Europa, och läst mot samtida forskning om främlingsfientlighet blir scenariot dråpligt. Cas Mudde, författare till standardverket ”Populist Radical Right Parties in Europe”, menar att debatten om den bruna högerns nyetablering olyckligt kommit att domineras av idén att en stark xenofobisk populism är ett slags sjukdom, en anomali, i dagens Europa och att sådana partier under ”normala” förhållanden har mycket litet stöd.

Men sanningen är den motsatta. Normaliteten är inte då utan nu. Kontinenten har länge varit djupt präglad av brett stöd för just det som är radikalhögerns tre hörnpelare; auktoritära ordningar, populistiska lösningar, kulturell chauvinism. Undantaget är de få högproduktiva och välfärdsambitiösa efterkrigsdecennier då xenofobins materiella förutsättningar lyste med sin frånvaro. En glänta i historien som nu återfått sitt normala skuggläge. Eller som David Art, en av Muddes kollegor, konstaterar i ”Inside the Radical Right – the Development of Anti-Immigrant Parties in Western Europe”: ”Högerradikala partier har spelat en betydande roll i Europa ända sedan masspolitikens födelse. Det finns inga skäl att tro att det blir annorlunda framöver.”

Att de auktoritära traditionernas rötter är betydligt kraftigare än den just inledda sexuella frigörelsens betyder emellertid inte att högerradikalismens språk inte låter annorlunda i dag än i går; mer liberalt än konservativt, mer sekulärt än kristet, mer antimuslimskt än antisemitiskt och – framför allt – helt rensat från ”ras” till förmån för ”kultur”.

I ambitionerna att skapa ett homogenare Europa är föreställningar om kultur framför allt, i Lentins och Titleys termer, ”en tillgång för politiker” och mot den bakgrunden är det kanske mer logiskt än paradoxalt att inte bara kulturkrigande liberaler, gammeldags marxister och socialkonservativa reaktionärer – utan till och med en nynationalistisk huliganrörelse som English Defence League – plötsligt försöker göra hbt-frågan till ”sin”.

Sex är stridens vassaste kniv. Just nu.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

Forsvaret-Anders-Grenstad-500
Foto:TT, Nicklas Thegerström Försvarsmaktens ställföreträdande insatschef Anders Grenstad.

 ”Var inte en konventionell ubåt.” Operationen i skärgården avbryts. 180  8 tweets  172 rekommendationer  0 rekommendationer

Skargarden-operation-144
Foto:Nicklas Thegerström

 Tysk tidskrift: Varning från Ryssland kan ha stoppat sökandet. 37  25 tweets  11 rekommendationer  1 rekommendationer

 Ewa Stenberg: Också på 80- och 90-talet så misslyckades man.

 Operationen ”en tragisk komedi”. Ryssland sågar Sverige. 72  29 tweets  43 rekommendationer  0 rekommendationer

 Militärstrateg: Försvarsmakten kunde inte hantera medieintresset.

 Knivattack i Hökarängen. ”Jag blev stucken djupt i min mage.”

 Ministrarnas resultat. Vem fick 0,7 och vem fick 2,0?

 Utbildningsministern fick 2,0. Gustav Fridolins bästa tips.

Annons:

 Kvinnan hade ingen aning. ”Lurades in i en intim sexuell relation.” 8  5 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: