Kultur & Nöje

Sexton tänkare under lupp

Att ifrågasätta de politiska grundbegreppen är viktigare än någonsin. Antologin ”Samtida politisk teori” är ett värdefullt referensverk, men lämpar sig knappast för läsning från pärm till pärm, skriver Rasmus Fleischer.

”Samtida politisk teori”

Red. Stefan Jonsson

Medverkande: Nina Björk, Stefan Arvidsson, Sven-Olov Wallenstein, Fredrika Spindler, Mathias Wåg, Ola Sigurdson m fl. Tankekraft

Migrationen ställer Sverige inför ett vägval mellan två olika solidaritetsideal, hävdar professor Lars Trägårdh i ett par uppmärksammade debattinlägg (Studio Ett i P1 13/10, GP 2/12). Å ena sidan det nationella medborgarskapet, som drar en tydlig gräns för vilka som har rätt att ta del av välfärden – en princip som onekligen har legat till grund för folkhemsbygget. Å andra sidan idealet om universella, mänskliga rättigheter.

Budskapet är tydligt: Sverige måste nu välja mellan välfärdsstat och världssamvete. Om vi inte kan acceptera att den sociala misären eskalerar i vårt land, måste alla medel bli tillåtna för att hejda inflödet av utländska medborgare. Om vi ska värna demokratin på hemmaplan, måste vi tillåta att demokratisträvanden slås ned på bortaplan – vilket är just vad som sker när EU nu utlovar stöd åt Turkiets maktfullkomliga islamistregim i  utbyte mot att de stryper migrationen.

Lars Trägårdh har rätt i att medborgarskap och mänskliga rättigheter inte bara är skilda saker, utan att det finns en potentiell konflikt. Han har också rätt i att denna konflikt skärps när allt fler människor tvingas på flykt över nationsgränserna. Men hur kan han utgå från att alternativen bara är två? Varifrån hämtar han det ”vi” som har att välja vilka rättigheter som ”de” ska tillerkännas? Vad lurar bakom antagandet att vi infödda medborgare antas ha slutit ett ”samhällskontrakt” med staten i samma ögonblick som vi föddes?

Sådana frågor får klangbotten i  en ny antologi betitlad ”Samtida politisk teori”, med initierade presentationer av 16 tänkare, under redaktörskap av Stefan Jonsson, professor och skribent på DN Kultur. För att klargöra ramverket måste jag först backa ännu ett steg.

Statsvetenskapen hade förr en självklar grundsten i det som kallades ”statsteori” – alltså ”teorier om staten, dess uppkomst, natur, organisation och uppgifter samt fortlevnadsbetingelser” (Nationalencyklopedin). Det är symptomatiskt att begreppet föll ur bruk någonstans på vägen mellan 1968 och 1989, medan tidsandan skiftade från modernism till postmodernism. Statsvetarna ersatte ”statsteori” med ”politisk teori”. Men det senare begreppet har fått två helt skilda betydelser.

Inom statsvetenskapens breda mittfåra syftar ”politisk teori” vanligen på en anglosaxisk tradition där den liberala demokratin tas för given och där centralgestalten heter John Rawls. Teorins uppgift anses vara att klargöra vilka abstrakta ideal som bör ligga till grund för utformandet av statliga eller överstatliga institutioner.

Kapitelförfattarna är djupt initierade eftersom de själva valt att under lång tid sysselsätta sig med en viss idévärld.

Sådana teorier är dock fullständigt frånvarande i ”Samtida politisk teori”. Här presenteras i stället den kontinentalfilosofiskt rotade tradition som vill ompröva själva de politiska grundbegreppen. Några av dessa tänkare vill etablera en alternativ definition av ”det politiska”, som då representerar en upprorisk princip, i opposition till varje tänkbar stat.

Jacques Rancière hävdar exempelvis att ”politik” i egentlig mening alltid handlar om motstånd mot orättvisor – en process som aldrig kan stabiliseras till ett varaktigt samhällskontrakt. Allt det som till vardags kallas för politik – typ att spela ut välfärdsstaten mot världssamvetet – är alltså inte alls politiskt, utan snarare ”polisiärt”, enligt Rancière. Även om jag sympatiserar med tankens riktning, känns sådan egentlighetsjargong oerhört tröttsam.

Att lansera egna definitioner av ”det politiska” kan vara en gångbar taktik för professorer som vill öka sin konkurrenskraft på den globala teorimarknaden. Inte minst när man, som Alain Badiou, hävdar att den egna definitionen äger evig, metafysisk giltighet. Men begreppshävdandet slutresultat blir tyvärr bara en vidgad klyfta mellan akademi och aktivism.

En samhällskritik värd namnet måste även ifrågasätta samhällskritikens professionalisering och dess underkastelse under en akademisk arbetsdelning. Detta understryker både Nancy Fraser och Wendy Brown, två amerikanska statsvetare som är föremål för var sitt kapitel i  ”Samtida politisk teori”.

Gemensamt för Fraser och Brown är att de utvecklar sina teorier genom att ta spjärn både mot den statsvetenskapliga mittfåran och mot konkreta erfarenheter som gjorts av den feministiska rörelsen. Båda formulerar en kritik av den så kallade identitetspolitiken utifrån ett pragmatiskt vänsterperspektiv. Ytterligare fördjupning av denna aktuella problematik – fast på en mer invecklad teorinivå – ges i kapitlen om Judith Butler och Gayatri Chakravorty Spivak.

Kapitelförfattarna är utan undantag djupt initierade eftersom de själva valt att under lång tid sysselsätta sig med en viss idévärld. Följaktligen sätts de 16 teoretikerna mestadels i en varm och kärleksfull belysning, medan de kritiska vinklarna endast sporadiskt bryter igenom.

Slagkraftigast är kapitlet som skrivits av Nina Björk och Stefan Arvidsson. Det handlar om hur den brittiske filosofen Terry Eagleton ”söker en materiell bas för en universell moral” och finner den i den mänskliga kroppens medfödda beroende av andra. Ur dessa insikter växer tanken på ”socialismen som livsåskådning”, som kapitelförfattarna stilfullt lyckas framställa som en ren självklarhet. Här skulle jag önska mig en tydligare konfrontation med någon av de övriga tänkarna.

För det stämmer inte alls att de 16 teoretikerna utgör ett ”tankekollektiv”, som Stefan Jonsson påstår. Antologiformatet överskyler en uppsjö av teoretiska motsättningar, vissa av dem säkerligen produktiva.

”Samtida politisk teori” är ett värdefullt referensverk, men lämpar sig knappast för läsning från pärm till pärm. Särskilt inte som teoretikerkavalkaden är alfabetiskt ordnad: först ut är Giorgio Agamben, som sannerligen inte är lättsmält, även om Södertörnsfilosofen Sven-Olov Wallenstein ånyo visar upp sin starka förmåga att extrahera fram kärnan i ett filosofiskt livsverk.

Så väl feministisk som postkolonial teori har en självklar plats i sammanhanget. Däremot inte socialekologiska teorier. Varför inte?

Agamben hade egentligen passat bättre sist än först. Han brottas med de politiska grundbegreppen i syfte att söka dess yttersta gränser. Ja, i  någon mening vill han på tankeplanet provocera fram en slutkris för den politiska filosofin som sådan. Där går såväl medborgarskapet som de mänskliga rättigheterna upp i rök. När det globala undantagstillståndet steg för steg blir normaltillstånd finns det ingen väg som leder tillbaka till rättsstaten, menar Agamben. Allt som finns kvar är en messiansk förhoppning om att det kanske går att överskrida en ”tröskel” till en ny form av gemenskap. Det hela är, som Wallenstein försiktigt påpekar, ”en smula gåtfullt”.

Här kunde man önska sig några rader om hur Agambens filosofi har influerat utomparlamentariska rörelser. En förmedlande länk utgörs av det kollektiv som utgav den franska tidskriften Tiqqun och bildade ”Osynliga kommittén” som skrev ”Det stundande upproret”.

Varför är inte denna Tiqqun-krets föremål för ett kapitel i ”Samtida politisk teori”? Kanske för att bokens upplägg bygger på det outtalade antagandet att ”teori” är något som produceras i universitetsvärlden, av individuella stjärnteoretiker. Därmed osynliggörs den samtida teoriproduktion som försiggår i kollektiva eller utomakademiska sammanhang.

Jag hade också önskat att Stefan Jonsson i sin inledning hade fört en ordentlig diskussion om vad han vill lägga i adjektivet ”politisk”. Uppenbarligen tjänar det till att utesluta vissa typer av kritisk teori, framför allt då ekonomikritiken som bygger vidare på Karl Marx, med samtida företrädare som David Harvey och Moishe Postone. Är denna inte tillräckligt ”politisk”?

Frånvaron av sociologer är också intressant: här anas en outtalad spänning mellan ”det politiska” och ”det sociala” som möjliga utgångspunkter för att tänka människors samexistens.

Så väl feministisk som postkolonial teori har en självklar plats i sammanhanget. Däremot inte socialekologiska teorier. Varför inte?

Att ifrågasätta de politiska grundbegreppen är viktigare än någonsin. ”Samtida politisk teori” rymmer en mängd bidrag som visar på sätt att överskrida de ramar som dagspolitiken sätter för tänkandet. Sedan blir det upp till läsaren att fundera över hur idealiseringen av ”det politiska” sätter helt nya ramar.