Kultur & Nöje

Silvana Imam vill ha kul istället

Silvana Imam slog igenom mitt i en ny politisk våg. Som kvinna, lesbisk och arab blev hon ett affischnamn för den identitetspolitiska rörelsen. Nu vill hon slå sig fri. Nya skivan handlar i första hand om hennes liv – som är roligare än någonsin.

Silvana Imam bläddrar mellan bilderna som DN:s fotograf just har tagit, och är nöjd: ”Jag älskar den där, att jag ser så harmonisk ut”.

Vi befinner oss i studion som är tom förutom en fåtölj och ett bord. Hon har föreslagit olika slags maträtter och spritsorter vi kan duka upp med: ”knack-knack-creme-bruleé”, som hon säger att hon beställer in till sin loge efter varje spelning, och cognac. Eller ostron och skaldjur.

Att betona festen och ljuset under fotosessionen är ett sätt att spegla hennes albumprocess, och att hon de senaste åren blivit lycklig: ”Men inga tigerräkor, det kan bli reaktioner”.

Under intervjun – vi ses senare under dagen på Brunogallerian på Södermalm i Stockholm, innan hon ska vidare till en stylist – rör hon sig mellan klassisk hiphop-hybris (som ibland känns äkta och ibland som en förtjust iscensättning), och nedtonad saklighet. Tro och tvivel.

När jag frågar hur det kommer sig att hon blivit lycklig och hur man gör för att nå dit, säger hon att det handlar om att jobba hårt. Och följa sitt hjärta.

– När jag gjorde det började jag ha roligt. Via musiken träffade jag min flickvän, mitt team. Det är The law of attraction. The power of now! Det där funkar verkligen. När man följer sitt hjärta drar man till sig alla sina drömmar som en magnet, säger hon och tillägger, som om hon samvetsgrant svarade sig själv:

– Om man har privilegierna som krävs för att göra det.

Silvana Imam är stjärna i en genre som alltid brukat provocera och skita i vad andra tycker – och samtidigt en identitetspolitisk ikon. När hon fick kritik efter att ha hyllat en bok av den nyliberala tänkaren Ayn Rand i DN svarade hon med att gå ut och noga förtydliga sina vänsteråsikter för fansen.

– Men nu börjar jag ge upp det där. Jag kan inte styra hur andra läser mig. Och jag kommer aldrig bli så perfekt medietränad som Beyoncé. Så skyddad. Jag har bestämt mig för att gå in i intervjuer med min nya känsla som är att ha kul. Att ingen äger mig. Om folk nu blir besvikna på att jag inte kommer med tretton låtar politik så får de chilla.

Silvana Imam är femspråkig: litauiska, tjeckiska, arabiska, engelska och svenska. Hennes mamma är språkforskare på Stockholms universitet, ursprungligen från Litauen. Pappan är från Syrien, juristutbildad journalist och integrationskonsult. Föräldrarnas kärlekshistoria började med att de hamnade bredvid varandra i Moskvas tunnelbana. Han var där som utbytesstudent och hon på semester. Via Prag och Kiruna hamnade de så småningom i Jakobsberg utanför Stockholm. Där växte Silvana Imam upp tillsammans med sin storasyster.

Hon hade höga betyg och blev elevrådsordförande på gymnasiet. Hiphop-drömmen fanns med henne hela tiden, men i periferin. Hon köpte ett mixerbord först som 24-åring, samtidigt som hon tog sin master i psykologi. Musiken hon gav ut fick inget större genomslag och Silvana Imam säger att hennes riktiga artistskap föddes först i mötet med det kreativa managementbolaget RMH. I dag är det runt Respect my hustles studio som svensk hiphop snurrar. De ljudsätter en ny generation som låter råare och punkigare.

Hon visar upp en specialdesignad silverring med den nya skivans namn ingraverat. Hon har köpt sådana ringar till hela sitt RMH-team, som en referens till basketligan NBA:s mästerskapsringar.

I en intervju med Nöjesguiden har Silvana Imams manager Babak Azarmi beskrivit hennes arbetskapacitet: ”När jag vaknar halv fem på morgonen är hon vaken, när jag mailar henne klockan ett på natten får jag svar klockan ett på natten. Ingen annan håller det tempot”.

–  Jag har två invandrarföräldrar. I deras värld måste man, för att lyckas, ha utbildning och plugga hårt. I jämförelse är Sverige rätt slappt. Så disciplinen kommer delvis från dem. Men mest är det bara något jag alltid haft. Även när jag var liten. Vill jag ha något jobbar jag för det. Tills det händer. Make it happen!

Foto: Anette Nantell

Silvana Imam slog igenom i december år 2013 när tjugotusen personer slöt upp i Kärrtorp, i protest mot att en fredlig demonstration någon vecka tidigare attackerats av beväpnade nazister. Det ännu inte så kända RMH-kollektivet skulle uppträda och när Eboi (som i dag gjort kometkarriär under namnet Erik Lundin) blev sjuk fick bolagets nya värvning rycka in. Silvana Imam.

Iklädd en svart skinnjacka med ett överkryssat SD på ryggen rappade hon om att göra motstånd mot rasismen och – vilket fick viral spridning på högerextrema sajter – om att ”skicka grisen till slakten”.

Under dygnen som följde mottog hon så mycket hot att hon inte kunde bo kvar i sin lägenhet. Medan hon tillfälligt fick flytta till en stuga på landet reste sig stödkampanjen #JagÄrSilvana och hon började upphöjas till en politisk fixstjärna. Alla medier ville prata. Jag minns att hon syntes i olika morgonsoffor. Den nya rapparen var intervjuovan, kom av sig och uttryckte med tv-mått mätt ovanligt mycket känslor, men verkade äga dem, som en skådespelare. Det enda som saknades var musik.

Påverkades din riktning på första ep:n av att du redan hade slagit igenom politiskt?

– Nej, verkligen inte. Vi var på väg dit ändå. I början tvekade jag: min kärna är emot alla kategorier. Jag har varit influerad av zenbuddism sedan jag var fjorton år. Jag tror inte på kön och namn. Allt är konstruerat. Men tyvärr lever jag i ett samhälle där saker måste ges etiketter för att vi ska kunna greppa dem. Det var jag som öppnade dörren. Efter mig kom alla ut och ville ta ställning.

Men svensk hiphop har alltid varit politisk.

– Ja, men ingen har varit som jag. Ingen har sagt det jag sagt. Ingen har ens uttalat ”Jag är inte straight jag är lesbisk”, säger Silvana Imam.

Hon blev en symbol för en stämning, en framåtrörelse.

År 2014 släpptes hennes ep ”När du ser mig se dig”, ett evangelium om antirasism och queerfeminism. Den kom i en tid då relationen mellan pop och politik blev allt mer passionerad. Alliansen skulle bort och SD krossas. Silvana Iman samarbetade med Feministiskt initiativ och tillsammans med resten av hiphop-Sverige lade hon soundtracket till den nya ”Upp till kamp”-andan.

Hon konstruerade sig själv som en religiös ledare, en imam som samlade hängivna skaror.

De rödgröna vann valet.

Året därpå kom ep:n ”Jag dör för dig”. I stället för att rakt igenom skriva fram ett ”vi” experimenterade Silvana Imam med dekadens.

Och om ett par veckor släpps ”Naturkraft”.

– Allt fram till nu har varit övning. Jag var tvungen att presentera mig själv. Vad jag står för, eller att jag är kvinna och lesbisk. Nu är den grunden lagd och jag satsar på det som exalterar mig.

Du rappar bland annat om att ”Sluta kriga/börja leva”.

– Så är det. Jag har en ny position och i den finns också en melankoli. Jag är inte samma person som för två år sedan. Jag har förflyttat mig uppåt i och med mitt kändisskap. Även om homofobi och rasism existerar så är jag inget offer på samma sätt längre och det är farligt att fastna i en gammal roll. Man måste vara à jour med sig själv. Som att jag tjänar pengar nu. Det gör något, säger Silvana Imam.

På albumet presenterar hon sig som ”samma imam/fast i snyggare skor/en nyare tappning/i haute couture”.

Att ”bära sin ångest som krona”. Vad betyder den raden för dig?

–  Det handlar om kriget inom mig. Mellan två sidor: den ena är att min kusin kom till Danmark i en flyktingbåt, fem dagar utan mat. Jag kan inte ens ta in hur hemskt det är. Den andra känslan: shit, jag säljer ut mina spelningar. Det här är så häftigt! Vad ska jag göra av det? Ska jag lägga mig och dö? Jag får bära ångesten som en krona när jag står på scenen och lever min dröm, säger Silvana Imam.

De nya personliga låtarna handlar om sex, om minnen och om hennes dyrkan av systerdottern Simone. Hon tar emot hyllningar från olika familjemedlemmar på flera språk. Hon rappar tillsammans med flickvännen Beatrice Eli i styrkedemonstrationen ”Shhh”, och skapar förhållandekonst i ”Sett henne”: ”Sett henne galen/Sett henne pank/Sett henne ballin”.

– Det är det som är att vara ihop, att se henne i tusen olika situationer. Alltid nya saker. ”Dör för dig” handlade också om mig och Beatrice, den är vår första historia. Men det var en helt annan stämning: jag är kär! Är du kär i mig? Vad ska jag ta mig till? Jag väntar på dig! Nu har vi varit ihop i... ett år och åtta månader, datum är extremt viktiga för mig. Och det är ännu fetare. Att någon vill ha mig så mycket och bortom allt som inte är på riktigt. När jag kollar Youtube i pyjamas, då älskar hon mig som mest. Det är stort. Det gör att jag kan slappna av ännu mer.

Det känns ovanligt att höra hiphop om lyckliga mer långvariga förhållanden.

– Eller hur! Jag är också den första kvinnliga rapparen som ens gör en skiva i Sverige, efter Feven, säger Silvana Imam, ett påstående som inte stämmer. Men det är inte heller poängen.

– Vad jag menar är att ingen gör sådan musik som jag. Och inte bara jämfört med kvinnor. Jag undrar på riktigt. Kan du komma på någon i hela världen som låter som jag?

Nej...

–  Exakt. Ljuden och texterna vi kör, de är helt unika.

Att rappa om sin framgångsresa är vanligt i amerikansk hiphop: om att gå från det hårda livet på gatan till att äga allt och köpa ett lyxhus till sin mamma. I Sverige har den traditionen varit liten, och ofta ironisk. Av den praktiska anledningen att branschen inte är full av pengar. Silvana Imam höjer insatsen med skrytrap om skor som slängs utan att ha nuddat marken, om onödiga rundor i taxi där hon ”ber chauffören sakta ner”.

– I första hand är det kul. Det är ett underbart sätt att skapa en annan värld och få säga vad man vill. Det här är min version av pengar-bilar-smycken-kulturen. Med den här skivan har jag för första gången släppt att allt ska vara hundraprocentigt jag, och tillåter mig att berätta historier. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte speglade mig på riktigt, säger hon i en seriös ton.

– Jag är inte en sådan som spelar oberörd. Jag har alltid älskat fina saker. Och material. När jag var liten slängde jag basketkorten om de var kantstötta. Nu kan jag satsa på högsta kvalitet.

Har du börjat dricka årgångsviner och sådant?

– Jag tycker att vin är äckligt. Jag dricker shots eller drinkar. Mina planer är större. Mitt syskonbarn ska skämmas bort så mycket att det är sjukt! Och jag ger dyra presenter till mamma, fast hon inte verkar bry sig. Och så ska jag köpa hus till dem, säger Silvana Imam om sina medelklassföräldrar.

Foto: Anette Nantell

Som väl egentligen har råd att köpa saker själva.

– Jag vet. Det där försöker jag reda ut. Jag sa ju innan att jag inte är offer på samma sätt längre. Men jag känner mig ändå som en underdog. Hela tiden.

Det tror jag gäller många som slår igenom.

–  Det är för att jag inte kommer från det där svenska hemmet med traditioner och sommarstugor. Jag har mött rasism. Och det behöver inte vara de största grejerna. Min pappa har juristexamen men har inte jobbat som jurist här. Han trivs på sitt jobb som konsult men det är ändå typiskt: ”du är en duktig blatte, då kan du jobba med integrationsfrågor”. När jag gick från fotostudion genom DN-redaktionen: alla var vita! Så är det i alla branschsammanhang – svenskt och rasistiskt. Jag föraktar de finrummen.

Och du ingår i dem.

– Ja, nu är jag välkommen i alla rum och måste på något sätt förändra dem. Jag tänker att okej, nu är jag en representant för mina föräldrar och deras kamp. De är så stolta över mig. ”Shit, att en invandrare kan lyckas”. Hur sjukt är det inte att de känner så? Med den här skivan ska jag ta all plats som inte var menad för mig. Det är en otrolig drivkraft. Jag ska vara bättre än alla andra… Men fan, då hamnar man igen i något. Att vara en duktig invandrare, en duktig flicka.

Skulle du kunna göra revolt mot dig själv – mot allt – genom att inte jobba så hårt?

–  Ja, men det finns inte för mig. Däremot ska jag ha kul. Om inte snubbar och svenskar behöver kriga ska inte jag heller göra det. Fuck yeah att jag ska fira.

Stämningen som rådde när Silvana Imam slog igenom – det poppolitiska valåret 2014 – känns avlägsen. Under hösten 2015 mobiliserade den svenska artisteliten för flyktingarna i succégalan ”Hela Sverige skramlar”. En gemensam optimism. Kort därefter presenterade regeringen sin nya plan för att minska antalet asylsökande: begränsad familjeåterförening, tillfälliga uppehållstillstånd. Som skulle följas av ytterligare åtgärder .

Hur tror du att den nya verkligheten kommer speglas i musiken?

– Jag vet inte. Ingen aning. Jag vill inte tala för någon annan eller någon rörelse. Jag står bara för min egen musik.

Om intervjun

Vi ses på Brunogallerians café på Södermalm i Stockholm. Klockan är två och Silvana Imam beställer en soppa; ”dagens första mål”.

Om fotograferingen

Silvana ville ha konjak i karafferna på bordet. Eftersom vi plåtade före lunch fick det bli äppeljuice.

Årets artist
  • Silvana Imam är född år 1986 och uppvuxen i Stockholm.
  • Hon utsågs nyligen till Årets artist och släpper albumet ”Naturkraft” den 25 mars.
  • Första singeln ”Varma gator” släpptes i förra veckan och hon åker under våren ut på turné.
  • Tidigare skivor: Albumet ”Rekviem”, 2013, ep:n ”När du ser mig • se dig” 2014 och ep:n ”Jag dör för dig” 2015.
Fem saker som gör mig glad

Foto: Anette Nantell

  1. Min systerdotter Simone.
  2. Åka till Jakan (Jakobsberg) där jag är uppväxt. Mina föräldrar bor kvar och det är alltid bra att komma tillbaka till sin kärna, känna vad som gjorde dig till dig.
  3. Stå på scen och kolla vara hemma och kolla på serier. Utan den ena skulle den andra inte funka.
  4. Jobba. Jag älskar att vara i studion, komma på topics till låtar, spazza ut. Allt ingår i min jobbprocess.
  5. Min flickvän såklart...