Vem har påstått att Åsa Mattsson inte får uttala sig om förortsslang för att hon är chefredaktör? Vem har menat att hon först måste ha "egen erfarenhet av hur det är att leva i förorten"? Den typen av icke-argument har jag inte framfört. Genom att tillskriva mig dylika uppfattningar hoppas Mattsson underkänna sakliga resonemang till förmån för en löjlig identitetsdiskurs där det man "är" blir viktigare än det man säger. Följaktligen påstås jag ha fel för att jag har fel kön - inte för att hon vederlagt mina argument.

Mattssons problem är inte att hon är chefredaktör utan okunnig. Hon struntar inte minst i all den språkforskning som finns tillgänglig för den nyfikne. Men så är Mattsson knappast nyfiken. Hon är egentligen inte intresserad av språkutveckling - hon vill ha tillåtelse att uttala sig utifrån fördomar. Hennes ärende är simpelt: förortsslangen ska stämplas som sexistisk, punkt slut (till skillnad från både vanlig svenska och andra slangformer som skulle vara befriade från sexistiska invektiv).

Det var på tiden att Mattsson i sitt senaste inlägg erkände att hon haft fel om det påstått sexistiska i ordet "guss" (flicka), som nu är med i SAOL. Intressant nog undrar hon dock varför man bör medge en sådan osanning när det samtidigt finns andra nedsättande slangord. Tja, det kallas intellektuell hederlighet. Att sexism, homofobi och rasism finns i standardsvenskan betyder ju inte att också ord som "springa", "pojke", "mobiltelefon" eller "flicka" är nedsättande, eller hur?

"Var är alla kreativa systrar?" raljerar Mattsson och lyckas visa en fullkomlig nonchalans för alla de kvinnor med bakgrund i olika förorter som verkar i offentlighetens ljus. Det är bara att se sig omkring. Det handlar om författare, journalister, skådespelare, debattörer, konstnärer, politiker Att Mattsson inte kan se dem är symtomatiskt för ett väldigt vanligt osynliggörande av icke-vita och/eller arbetarkvinnor.

Åsa Mattssons envetna sätt att förlägga sexismens utbredda problem till "deras" språk därute i "förorten" och på samma gång förneka tjejers kreativitet i utvecklingen av slangen ser ut som både antifeminism och misogyni. En gåta är dessutom hur hon tänkt sig att skolans svenskundervisning ska bli bättre av att hon i flera dagar demoniserat ungdomars språkglädje. Mattsson är uppenbarligen indignerad över att hon inte ostört kunnat sprida myter om de ord som nu upptagits i SAOL, men sin besvikelse får hon ansvara för själv. Hennes skrämselpropaganda gynnar ingen.