Hon lät väldigt argsint i Ekot när hon fick sitt diplom vid en ceremoni i London i förra veckan, men när vi träffas är hon hur solig som helst. Vi sitter i hennes vardagsrum en trappa upp i huset i West Hampstead. Gatan heter Gondar Gardens, Gondar var en kejsarstad i Abessinien, undervisar hon.
Rummet är stökigt men ombonat; äkta mattor ovanpå den heltäckande, orientaliska tygsjok på väggarna, en afrikansk mask, reproduktioner av Bruegel och Vermeer, nedsuttna möbler, böcker i högar, en törstig julstjärna, tomma Coca-Cola-flaskor. I en av högarna hittar hon sin Nobelplakett - "jag tyckte jag lade den här någonstans".
Lycklig (happy) är hon inte över priset, det är ett för starkt ord, men självklart är hon nöjd (pleased). Konstnärligt sett finns det andra priser som är väl så intressanta, påpekar hon, och räknar upp en hel rad som hon också har fått, men Nobelpriset är tveklöst det mest ansedda.
Det låter inte som om hon tänker behålla pengarna, 10 miljoner svenska kronor.
- Jag behöver dem inte, men det finns det många andra som gör. De sitter på ett konto och förräntar sig. Jag behöver en bankman som kan hjälpa mig.
För tio år sedan intervjuade jag Doris Lessing i samma rum och samma soffa (fast den har fått nytt tyg). Då talade hon om åldrandet, och hur hemskt det är när energin läcker ur en och man inte orkar göra någonting. Sedan dess har hon skrivit uppemot tio böcker - hur går det ihop?
- Åh, tre av dem kunde man vara utan, ingen skulle sakna dem om de försvann! Fast jag säger inte vilka.
Doris Lessing må vara gammal och skröplig, men blicken är skarp och hon verkar obruten till sinnet. Åsikterna trillar ur henne lika tvärsäkert som alltid och svaren på frågorna växer ofta ut till små historier.
Många har fått svårt att skriva efter Nobelpriset. Vad tror du att utmärkelsen kommer att betyda för dig?
- Det är rena knockouten för kreativiteten. Jag frågade två andra Nobelpristagare som jag känner, Saramago och Nadine (Gordimer), och de sade att jag får räkna med ett förlorat år. Ett helt år måste man sitta i intervjuer! Jag hoppas få tid att skriva sedan.
Tidigare på dagen har jag och fotografen Fredrik Funck besökt den stora bokhandeln Waterstones på Piccadilly. Där har de noterat en markant ökning i försäljningen av framför allt tre böcker av Doris Lessing sedan hon fick Nobelpriset: "Den femte sanningen", "Den goda terroristen" och debutromanen "Gräset sjunger".
I maj kommer hennes senaste bok, "Alfred and Emily", ut i Storbritannien. Den handlar om Doris Lessings föräldrar, redan omskrivna i flera verk. Men med en viktig skillnad - den här gången har hon låtsats att första världskriget aldrig inträffade.
- Mina föräldrar hade så eländiga liv, och det var första världskrigets fel. Utan första världskriget skulle ryska revolutionen aldrig ha inträffat, Sovjetunionen skulle inte ha funnits, inte Hitler, inte Mussolini och inte andra världskriget heller.
Alfred Taylor och hans fru Emily var barn av det brittiska imperiet. Efter kriget bodde de i Persien, nuvarande Iran. Där föddes dottern 1919. Några år senare lockades de att flytta till Afrika för att odla majs.
I sin sjävbiografi skriver Doris Lessing om hur de förberedde sig för livet i den brittiska kolonin Sydrhodesia. De handlade möbler på Liberty's i London och gick sedan till tandläkaren och drog ut alla sina tänder.
- Folk sa att det inte fanns några tandläkare i Afrika, men det fanns det visst det, fnyser Doris Lessing.
Livet på farmen var slitsamt. Fadern hade fått amputera ett ben efter en krigsskada, och det fanns ingen bot för hans diabetes. Modern var en kompetent, energisk och impulsiv kvinna som aldrig fick använda sin begåvning. Hon blev förgrämd av att sköta om sin sjuke man och två barn som gjorde allt för att slippa henne.
- Hennes situation plågade mig även när jag var som argast på henne. I boken ger jag båda föräldrarna nya liv, utan kriget. Min far får bli bonde i England, som han hade kunnat bli. Min mor låter jag få ett arv, och sedan är hon fri att göra vad hon vill.
- Det gav mig stor glädje att skriva boken, tillägger Doris Lessing.
"Alfred och Emily" kommer på svenska i höst, utgiven av Forum. Det betyder att "The Cleft" (Klyftan), boken hon skrev före "Alfred och Emily", får vänta. Det är en märklig och ganska motbjudande skildring av vad som händer med ett urtida kvinnosläkte som alltid klarat sig på egen hand när det plötsligt dyker upp män på jorden.
- Det stod i tidningen att kvinnorna troligen fanns långt före männen, bara så där. Jag blev fascinerad av tanken, och fantiserade om vad det kan ha betytt. Tänk vilken förbittring det måste ha skapat när kvinnorna, som hade förökat sig genom jungfrufödsel i alla tider, plötsligt förlorade den förmågan.
Brittiska kritiker har läst in ett kvinnoförakt i "The Cleft", och visst är det svårt att sympatisera med de lata och liknöjda kvinnorna när man jämför med de aktiva och handlingskraftiga männen.
- Där kom de med sin Y-kromosom och förändrade allt, säger Doris Lessing belåtet.
Berättarrösten har hon lånat ut åt en romersk senator, en gammaldags aristokrat som hon under skrivandet blev alltmer förtjust i.
Tror du att du skulle ha blivit författare om du hade varit man?
- Ja, varför inte. Jag hade gärna varit man. Inte så att jag har något emot att vara kvinna, jag är inte så petig, det kan vara hur som helst.
Svenska Akademien kallade dig "den kvinnliga erfarenhetens epiker". Vad tycker du om det?
- Löjligt! Men de måste väl hitta på någonting att säga.
Förhållandet till feminismen är inte okomplicerat, medger hon.
- Min kritik gäller den feminism som föddes på 60-talet, jag har alltid avskytt den. De kvinnorna brydde sig inte om sin historia, om alla dem som gått före dem, och de tog inte de chanser de fick. Det fanns bättre feminister både före och efter 60-talet, sådana som inte var emot män.
Här tar sig katten Yum-Yum ett varv genom rummet. Hon är medelålders nu, berättar hennes matte. En feg och lat katt som lever ett stilla liv. Hon vässar klorna mot en stol och hälsar avmätt.
När Nobelfestligheterna i Stockholm var över kom Doris Lessings dotter Jean och hennes döttrar till London och berättade om allt de upplevt och visade bilder. Pristagaren själv tycker att det är tråkigt att hon inte fick tillfälle att använda sin nya Nobelklänning.
- Min italienska förläggare, som är en både rik och generös människa, lät sy upp två aftonklänningar i sammet åt mig. En plommonfärgad, som jag hade när jag fick plaketten här i London. Men den svarta, den är något alldeles extra och den skulle jag ha haft i Stockholm. Nu kan jag inte föreställa mig när jag skulle kunna använda den. Jag kommer ju aldrig ut.
Trots att Doris Lessings hälsa är skral är det hon som har hand om sonen Peter och inte tvärtom. När Peters sjukgymnast kommer behöver de vardagsrummet, och vi flyttar ut i köket. Där är otroligt överlastat, och frågan om hon inte har någon hemhjälp anmäler sig automatiskt. Jodå, det finns en kvinna som handlar. Och en trädgårdsmästare.
Vi får te och kex och kommer över på politik. Doris Lessing har aldrig gjort någon hemlighet av hur mycket hon avskyr förre premiärministern Tony Blair. Den gamla kommunisten och vänsteraktivisten Doris Lessing har röstat på liberaldemokraterna i de senaste valen.
Är Storbritannien ett bättre land under Gordon Browns ledning?
- Inte än, i alla fall. Jag är inte heltokig i honom heller, han har begått stora misstag.
Vilka tidningar har du hemma?
- The Independent och The Daily Telegraph. Inte The Guardian, den är extremt irriterande, bara en massa vänsterjargong. Den är värst av alla på att hitta på saker.
Håller du på Hillary Clinton eller Barack Obama inför USA-valet?
- Det spelar ingen roll. Det bästa vore om de ställde upp tillsammans. Hillary är en väldigt skärpt dam. Det är kanske lugnast om hon vinner, och inte Obama. Han skulle nog inte klara sig länge, en svart man på presidentposten. De skulle mörda honom.
Vi talar om Afrika, om Robert Mugabe som drar Zimbabwe, hennes gamla Rhodesia, med sig i fördärvet. Den omstridde vite premiärministern Ian Smith dog nyligen, och Doris Lessing erinrar sig plötsligt att hon dansade med honom en gång i ungdomen, i Salisbury.
- Det var inget konstigt med det, det fanns inte så många vita killar och förr eller senare dansade man med alla. Han kan ha haft flygaruniform. Han kanske till och med var hjälte, det var ju många på den tiden. Som dansör var han stel, tafatt. Vi träffades aldrig efter det. Vi var ju fiender, så klart.