Film lyfter indisk musik. När väst närmade sig den indiska musiken var det raga som gällde, men genom filmen har också populärmusiken fått ett uppsving.
När västvärlden på allvar började inspireras av indisk musik i mitten av 1900-talet var föremålet uteslutande den klassiska indiska musiken – inte populärmusiken. Inte bara när intresset kom från konstmusikhåll, som från Olivier Messiaen, Yehudi Menuhin och John Cage, utan även när den kom från jazz- och popmusiker som John Coltrane, George Harrison, Grateful Dead och John McLaughlin. Att teoretiskt förstå och kunna njuta av en raga spelad på sitar, av exempelvis Ravi Shankar, var i väst länge detsamma som att ha en betydande koll på indisk musik.
Först en bit in på 1990-talet kom attraktionen att vändas mot Indiens överväldigande rika och mångfasetterade populärmusik, tack vare en ung generation indisk-brittiska musiker inom techno, drum’n bass och annan dansbaserad klubbmusik. Och namn som Talvin Singh, Asian Dub Foundation och Nitin Sawhney. I dag har intresset tagit ett nytt kliv efter A R Rahmans Oscar för bästa musik till världsuccén ”Slumdog millionaire”. En filmmusik, ofta kalad Bollywoodmusik, som genom sin ojämförliga popularitet i själva Indien och överallt i världen där det bor Indien relaterade befolkningar nästan kan sägas vara synonym med indisk popmusik.
När man nu på albumet ”Rafi resurrected” hör megastjärnan Sonu Niigaam sjunga omfångsrika, romantiskt dramatiska sånger förknippade med Bollywood legenden och sångaren Mohd Rafi till ackompangemang av City of Birmingham Symphony Orchestra räcker studier i raga inte särskilt långt. På ett plan är det som att höra, säg George Michael sjunga Bing Crosby eller Mauro Scocco sjunga Harry Brandelius. Men de jämförelserna räcker inte långt. Niigaams närhet till sin föregångare är av ett helt annat slag. Och musiken har något alldeles eget trots sina starka referenser till västerländsk musik. Den vägrar liksom att fixera sig, att låta sig inramas i en bestämd form. Och bär på en ringlande rörlighet och en postkolonial flyktkänsla, undan de från väst övertagna mallarna och klichéerna.
Denna äventyrlighet och oförutsägbarhet är också det som hela tiden mest fascinerar i A R Rahmans filmmusik. På samlingen ”Bollywood sound magic” räcker det att höra låtar som den fullkomligt mästerliga ”Idhu manmatha maadham”, den rytmiskt förvandlande ”Dhandiya” eller den dubdjupa och cembaloglittrande ”Singamalle” för att inse att A R Rahman gör en musik som på sikt inte kommer att lämna något ljud eller någon annan musik i världen i fred.
Vid sidan om filmen är det teatern som har varit mest betydelsefull för utvecklandet av den indiska popmusiken. Folkliga skådespel och vaudeviller som producerat de mest hisnande komiska eller tragiskt dramatiska sånger och duetter. På ”Kings & Queens” finns ett lysande urval från 1970-och 80-talet. En musik som retas, hetsar och hyllar med ett grovkorningt och drastiskt temperament. Eller som bara plötsligt stillnar och filosoferar: ”Den här vackra världen, mina vänner, är verkligen kortlivad/ Därför skrattar vi oss genom natten utan att veta när gryningen kommer.”
Bästa spår: Sonu Niigaams ”Tum jo mil gaye ho”, A R Rahmans ”Haye dil ki bazi laga” och Lal Chand Yamla Yats ”Khedan de din Chaar”