”Will love destroy me”, undrar Amanda Mair på spåret ”Doubt”. Den sjuttonåriga sångerskan från Lidingö riskerar om inte annat att bli ihjälkramad som årets indieälskling och är ett skolexempel på konsten att skapa en mediehajp. För i samma ögonblick som TT Spektra (efter en undersökning bland ett stort antal personer i musikbranschen) utropade henne till årets genombrott var det ju just det hon blev. Alldeles oavsett hur det går för hennes självbetitlade debutalbum.
Skivan har spelats in med Johan Angergård och resten av Labradorfamiljen, och Philip Ekströms produktion känns bekant från de egna banden The Mary Onettes och Det Vackra Livet. Låtar som ”Sense” får mig ändå att tänka mer på släktskapet med tyska schlager-Lena (Meyer-Landrut). En chosefri rösttalang, förbluffande färdig i uttrycket, men trots allt högst beroende av låtmaterialet.
Det här är verkligen ingen dålig debut. Men utan underbarnseffekten och det mediala pådraget skulle Amanda Mairs 80-talslängtande pianopop knappast sticka ut som annat än kompetent radiovänlighet, lite över medel. Om det är någonting jag verkligen önskar henne så är det växtmån nog att få utvecklas i fred och hitta sin egen identitet.
Bästa spår: ”Doubt”, ”Sense”