Det är egentligen ingen stor förändring. Skotska Amy Macdonald kom fram som brådmogen och anmärkningsvärt färdig, hade inte ens fyllt tjugo när debutalbumet gavs ut sommaren 2007. Sen slog hon igenom så långsamt och gradvis att det har tagit till nu innan uppföljaren är här. Och mycket är sig likt: sättet att skriva kort och direkt, med enkla visackord på gitarren. Att ha en stabil melodi i centrum. Att välja raska tempon och undvika longörer.
Men något har tjocknat på vägen. Låtarna är lite mer fyrkantsrockiga, hon låter sin svårdoserade muskelröst ta i lite mer, produktionen tycks ägnad att radera ut ojämnheter och skapa ett intryck av asfalterad raksträcka. Sen kommer en akustisk soloversion av Bruce Springsteens ”Dancing in the dark” som oannonserat bonusspår – lika enkel som självlysande – och berättar hur det här kunde ha låtit.
Bästa spår: ”Dancing in the dark” (oannonserat bonusspår)