I kväll har Andrew Lloyd Webbers musikal ”Love never dies”, en fortsättning på hans hittills största succé ”The Phantom of the opera”, världspremiär i Londons West End. DN:s Martin Nyström har hört musiken.
Senast jag bevistade en världspremiär på en musikal av Andrew Lloyd Webber var för tio år sedan och den måttligt engagerande ”The beautiful game”. Sedan dess har jag inte riktigt brytt mig. Det har varit tydligt hur Lloyd Webber har fått allt svårare att bli angelägen.
Men nu har han, tillsammans med författaren Ben Elton, gått tillbaka till ”The Phantom of the opera” från 1986 och gjort en fortsättning, ”Love never dies”. Och det är uppenbart att Lloyd Webber fullkomligt älskar sin Fantomen, sitt alter ego, för detta är kanske det bästa han gjort. Ett musikdramatiskt mästerverk med den romantiska operans grandeur men med musikalens livlighet och charm.
Tio år har gått och nu möts de inblandade på nytt, i förra sekelskiftets New York, den enda plats på jorden om vilket det sägs att: ”det monstruösa, freakiga och bizzarra kan överleva”. Operahuset i Paris har bytts till ett nöjesfält på Coney Island och Lloyd Webber kan på ett förlösande vis ansluta sin lite robusta stil till det kvicka och upphetsade temperamentet hos den amerikanska vaudevillen och den populärmusik som skapades på Tin Pan Alley – musikalformens ursprungliga mylla.
Med den svallande vida oceanen som fond utspelar sig ett drama där kärleken prövas på allt vad den förmår. Hjärtpunkterna i musikalen är de återseenden som väcker liv i det som var förlorat och förskingrat, eller som slutligen får det att mista all sin aura. I ”Love never dies” får allt som planterades i ”The Phantom ...” löpa linan ut. Svartsjuka, rivalitet, ånger och bitterhet driver kärleken allt längre ut på den pir där den med ryggen mot havet till slut skall stå som förlorare men också som segrare. Mer skall jag inte avslöja om den minst sagt rafflande finalen.
Men hitsen då? Jo, här finns ett överdåd av melodier att nynna på. Som titelspåret ”Love never dies” (Christine), ”Till I hear you sing” (The phantom) ”Look with your heart” (Christine/Gustave) och ”Why does she love me?” (Raoul). Jag kan riktigt höra hur tiotusentals unga musikalartister världen över redan i morgon kommer att kasta sig över dessa låtar. Men kanske är det ändå prologens och epilogens naket debussyska flöjtmotiv som starkast hänger kvar när ridån går ner. Tonen av ett löfte om fortsatt kärlek.
Bästa spår: ”Till I hear you sing”