Sedan debuten ”Spending time with Morgan” har stigen till det norska, Stockholms­adopterade smultronställe vi känner som Ane Brun upptäckts av fler och fler, och breddats till – om inte autobahn – så åtminstone E4. Det internationella genombrottet har varit på gång sedan 2008 års country’n’Björk-doftande studioalbum ”Changing of the seasons”, som fick fina recensioner i brittisk och amerikansk press. Till fansen hör Peter Gabriel och Ani Difranco som förra året tog med henne på var sin turné, vilket också gjorde att den planerade nya skivan sköts upp. På behörigt avstånd från Sverige passade Ane Brun på att ömsa sitt gitarrbaserade singer/songwriter-skinn. Ett modigt uppbrott med tanke på att få saker upprör trogna fans så mycket som förändring av ett välfungerande recept – fråga bara Bob Dylan.

Efter många diskussioner lyfte producenten Tobias Fröberg i stället fram klaviatur (Martin Hederos), dubbla trummisar (Lykke Lis och Loney Dears) och av-Björkifierade stråkar – en naturlig följd av att förra skivans producent Valgeir Sigurðsson, som tidigare jobbat med Björk, inte medverkar på ”It all starts with one”.

Bas förekommer bara på en låt och ljudbilden är luftig, meditativ och tidvis majestätisk. Högt över landskapet svävar Ane Bruns starka sopran som en allseende pilgrimsfalk och sätter känslor i gungning med Joan Baez-värdigt vibrato och gripande texter. Texter som försonas med oundviklig smärta och uttrycker omsorg om närstående som mår dåligt lika mycket som de delger egna lidanden.

Just för att Brun är en sådan mästare på bitterljuva ballader är det befriande att höra henne leda dansen i den Paul Simon-doftande afropopsingeln ”Do you remember” (med körsång från First Aid Kit) och tangodramatiska ”One” – en uppmaning till handling inspirerad av den arabiska våren. Politiska poplåtar är vi inte bortskämda med i det här landet, på den här sidan 00-talet, men så är också Ane Brun en av de svenska artister som tagit exempelvis klimathotet på störst allvar.

En glad överraskning är José González som gästar på ”Worship” – en tänkvärd, om än lite repetitiv – uppmaning till oss att uppvärdera våra liv, med snygga spionstråkar. Annars är det ont om besökare och trots fina körinsatser från Jennie Abrahamson med fler kan man inte låta bli att sakna den vokala symbios som alltid funnits mellan Brun och Nina Kinert.

Mest gåshudsframkallande är spöklikt vackra ”The light from one” som soundmässigt skulle ha platsat på P J Harveys ”Is this desire?” ”Lifeline” är mer 70-tal, men biter sig också fast liksom upptempo­låtarna som ger albumet mer karaktär och variation. Den guldsäljande föregångaren ”Changing of the seasons” är svår att bräcka eftersom den var strålande men ”It all starts with one” är nästan lika stark och kan med hjälp av det nya soundet bli Ane Bruns stora och välförtjänta genombrott.

Bästa spår: ”The light from one”