Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Ane Brun: ”When I’m free”

Ane Brun rör sig säkrare för varje album.
Ane Brun rör sig säkrare för varje album. Foto: Janerik Henriksson TT

På sitt sjunde album fortsätter Ane Brun att röra sig bestämt framåt, allt säkrare i sitt sätt att kontrastera rakt singer/songwriter-hantverk mot en komplex, myllrande inramning.

Pop
4

Ane Brun

”When I’m free”. (Balloon Ranger/Universal)

Är man sin egen är det förmodligen lättare att utvecklas i sin takt. Hindren är inte lika många när man genomför eller genomgår förändringar. Pressen utifrån är mindre. Färre klåfingrar som ska in och peta. Mer utrymme att experimentera och söka. Det är inte nödvändigtvis lättare att vara modig på sin resa framåt om den enda som står i vägen är en själv, men att man känner till hindrarens svagheter ökar onekligen chansen att kunna ta sig förbi.

Ane Brun har ända sedan debutskivan ”Spending time with Morgan” 2003 gett ut sina alster på det egna skivbolaget Balloon Ranger. På de tolv aktiva åren som har gått sedan dess har hon långsamt, tålmodigt och väldigt dynamiskt kunnat förvandla sig från en ganska anonym singer/songwriter, en i mängden av alla med akustisk gitarr, till en artist som har färre begränsningar och fler uttryckssätt. Än mer imponerande – hon har inte bara fått med sig publiken på resan som har innehållit allt fler tvära kast, den har successivt vuxit sig allt större.

På förra albumet, det fyra år gamla ”It all starts with one”, sprang hon till slut inte bara förbi hindren från förr, hon rusade orädd och nyfiken rakt framåt in i det nya.

Ane Brun kan givetvis inte göra om samma sak igen på ”When I’m free”. Den då nyfunna upptäckarglädjen kan inte kopieras, men har i stället ersatts av en större säkerhet och fokus. Hon rör sig mer hemtamt här nu, vet var allt finns och hur hon ska använda det. Brun samarbetar återigen med producenten Tobias Fröberg – kanske Sverigebäst på lågmält kaos och udda detaljer – och har utvecklat en komplex, men ändå väldigt klar, inramning.

Inspirationen kommer enligt Brun själv från 90-talets triphop, och visst kan man höra ekon från det dimmiga och dunkla soundet från Bristol-scenen, men så här melodiska, eleganta och romantiska var aldrig Tricky eller Massive Attack. Tydligast blir det kanske i ”Black notebook”, där den enkla fina frasen ”I wanna be the best I can be with you” lindas runt ljusa, knepiga slagverksljud.

Samma typ av kontrastbalans mellan det raka låtskrivarhantverket, som testats fram under de mer traditionella singer/songwriter-åren, och den myllrande inramningen finns egentligen överallt på ”When I’m free”. Tydligast blir det kanske i den udda ”Directions”, med ett parti som låter som ett (omedvetet?) lån av New Kids on the Blocks ”Step by step”, samtidigt som en dov trumma bankas mot en fingerfärdig och lite störig bas. Balladerna ”All we want is love” och ”Miss you more” är mörkt Kate Bush-romantiska och ”You lit my fire” är det souligaste Brun spelat in, med ekon lika mycket från 60- som 90-tal.

Det hade varit så lätt att bara stanna upp och fascineras av de exotiska ljuden, men även om Bruns popmusik rör sig i – och tar intryck från – en iöronfallande ljudvärld som lätt kunnat bli distraherande går hon alltid bestämt framåt. Just nu i helt rätt riktning.

”When I’m free” är ett bevis för hur långt man kan komma om man bara får och vill utvecklas i lugn och ro.

Bästa spår: ”Black notebook”

Fakta. Fem svenska artister med egna skivbolag:

1. Robyn

Robyn lämnade den tonåriga r’n’b:n bakom sig och började i stället tolka de där stunderna då man inte orkar dansa längre för att hålla tårarna borta. På det egna bolaget Konichiwa kunde hon också strunta i att ge ut ”riktiga” album.

2. Sophie Zelmani

Häromåret lämnade Zelmani, Sveriges kanske säkraste artist, Sony efter att ha gjort tio album under nästan två decennier för storbolaget. Första skivan på egna bolaget Oh Dear blev i stället – en samling nyinspelningar av gamla låtar.

3. Stefan Sundström

Farstas Mick Jagger (eller om det är Färingsös Keith Richards) driver sedan ett par år tillbaka skivbolaget med det genialt självironiska namnet Rötjut, där senaste albumet ”Under radarn” gavs ut.

4. Ken Ring

”Det är ju faktiskt jag som gjort allt arbete runt mina album,” sa Ken Ring i samband med att han startade det egna skivbolaget Masa. Utöver Rings skivor ska Masa också ge ut andra artister och än så länge har kontrakt skrivits med Göteborgsduon TNT och rapparen Keya.

5. Houman Sebghati

I sann hiphopentreprenörsanda startade Houman Sebghati nyligen skivbolaget Jerusalem Records för att ge ut albumet ”Gud för en stund”. Inte nog med det, i samband med skivsläppet lanserar Hässelbyveteranen också en öl.