Titeln på Angie Stones femte soloalbum är ganska missvisande, Mycket gott kan sägas om soulsångerskan, men hon gör sällan det oväntade. Snarare tvärtom: det var stabiliteten och förmågan att förvalta arvet från 70-talsstorheter som Betty Wright och Millie Jackson som gjorde Stone till en av förra årtiondets främsta soulsångerskor.
Första albumet på tiotalet är dock ett av hennes svagare. Stone sjunger för all del fortfarande fylligt, respektingivande och kraftfullt. Men de självklara hitlåtarna lyser med sin frånvaro, den klassiska soulen bara lunkar på. Smakfullt kanske, men utan schvunget från tidigare. Och när hon väl gör något som trots allt lever upp till albumtiteln, den nervösa autotuneorgien ”Tell me”, känns det mest desperat och ovärdigt.