Cowboy Jack Clement är åttio år gammal och en legend inom den amerikanska musikindustrin. Han upptäckte Jerry Lee Lewis och skrev flera av Johnny Cashs tidiga hitlåtar. Elvis Presley, Dolly Parton och Ray Charles har sjungit hans sånger. Han har producerat Waylon Jennings, Townes Van Zandt och U2 (när de var på besök i Nashville, syns i filmen ”Rattle and hum”).

Nu är han en av farbröderna i den krets där Anna Ternheim har spelat in sitt nya album. Många av de övriga hör också till countrynoblessen, med meritlistor att häpna inför, trots sina för omvärlden okända namn. Och så medverkar skäggmumriken Will Oldham, i sammanhanget en yngling. Om någon väntade sig att Anna Ternheim skulle fortsätta på någon sorts kommersiellt popspår efter den Björn Yttling-producerade publiksuccén ”Leaving on a Mayday” är detta ett kraftfullt steg åt ett helt annat håll.

Men country låter det inte, annat än i små detaljer. Sitt sätt att skriva låtar har hon redan, det är mindre förändrat än man kanske tror, även om inramningen är ljusare den här gången. Hennes röst är än mindre föränderlig, med sin egenartade kombination av det midnattsmjukt beslöjade och det granitgrått kantiga. Undantaget är coverlåten ”The longer the waiting (the sweeter the kiss)”, en viscountryduett med ljudteknikern Dave Ferguson som låter som något Guy Clark kunde ha skrivit och passar henne ännu mer naturligt än de tolkningar av Broder Daniel och Frank Sinatra som hon tidigare har skämt bort sin publik med.

Att hon själv knappt har lyssnat på country tidigare är en viktig pusselbit i sammanhanget. Liksom att hon inte insåg vilken ställning hennes medmusiker hade, vilket medförde att hennes respekt för dem aldrig blev förlamande.

Man borde således kunna hålla kvar Anna Ternheim i facket för svensk vispop, men hon hör inte riktigt hemma där heller. Dels bor hon faktiskt i New York sen drygt tre år tillbaka, dels sätter de medverkande musikanterna en prägel på materialet som leder associationerna åt helt andra håll. En väsentlig roll har också den snart åttioåriga Gibson­gitarr hon köpte i fjol och som nu är en självklar del av hennes musik.

Strax bortom det hörbara finns de namn hon själv nämner som viktiga inspirationskällor i förarbetet. Sahararockarna Tinariwen, frijazzsaxofonisten David S Ware och nyss avlidne skotske folkmusiknestorn Bert Jansch. Tre vitt skilda namn från olika traditioner och världsdelar som hjälpte till att vidga hennes musikaliska universum och föda ny kreativitet efter en period av skrivkramp. Ett ovanligt tydligt exempel på hur man kan inspireras från and­ra håll än de uppenbara.

Tillbaka i sitt eget skapande skrev Anna Ternheim ännu en samling förtätade låtar, vars mörka anslag lättas upp avsevärt av Nashville­musikanternas finlemmade spelglädje och en samling arrangemang som skapar luftfickor nästan utan att man märker det. Men det är hon själv som har den absoluta huvudrollen, hennes röst som står längst fram och präglar allt. Lika odiskutabelt självklar även i denna omgivning.

Bästa spår: ”Solitary move”, ”Bow your head”